Olika verklighetsuppfattningar på Gärdet

Trötta febermamman får plötsligt nog av de höstlovslediga barnens gnäll. Hon skickar ut dem för att plocka äpplen, så de kan göra fler torkade äppelringar, precis som vi gjorde igår. Eftersom torkade äppelringar just utökade mellanbarnets matsedel med typ 12%.

Men Mathilda vill inte klä på sig dagkläder för att sedan ta på sig ytterkläder. Det är för jobbigt. Det går inte. Hon surar. Hon klagar. Hon är tyst och smyger undan. Det slutar med att lillasyster går ut ensam.

När hon gått ut tar mamman de andra barnen i upptuktelse:

”Det är faktiskt inte schysst att bara ett barn går ut och plockar äpplen. Dra på er termobyxor och en jacka uppepå pyjamasen.”

Mathilda utstöter ett grål. Tydligen strider tanken på att inte klä på sig i rätt ordning mot hennes världsbild. Mamman tänder till.

”Nej! Man MÅSTE inte ta på sig alla kläder bara för att man ska gå ut. Det där är bara en idé du har inne i ditt huvud, och den är FEL!”

”Jo”, gnäller Mathilda.

”Nej. Den är inte sann. Det är inte så i verkligheten”, fräser trötta feber-mamman.

Sen klampar mamman in på sitt rum, sätter sig vid sin dator och hämtar andan ett tag. När hon kommer ut igen skär barnen äppelringar vid bordet, under stoj och skratt.

Det tycks som om inget barns världsbild kom till skada under det här avsnittet av ”Olika verklighetsuppfattningar på Gärdet.”

Annonser

12 responses to “Olika verklighetsuppfattningar på Gärdet

  1. Det här är intressant!
    Mina tankar går ungefär som att du vet ju egentligen var Mathildas gränser går. Du begär något som du vet att hon skulle kunna klara. Så då gör du det.
    Inte för att du är pedagogisk utan för att du febrig och LESS.
    Och därmed pushar du Mathildas över en gräns som begränsat henne, och si på fanken, hennes värld växte en aning.
    Så här tror jag vi gör med alla barn, mer eller mindre. Vi vet var gränserna går och vi pushar barnen att erövra nytt territorium. Men vi tänker inte på att vi gör det.
    Det intressanta är hur vi vet var och när vi ska pusha. Det är sällan vi tänker, vi bara gör.
    Vi måste alltså ta in mycket mer, med fler sinnen och processa den informationen, än vad vi är medvetna om.
    Tänker alltså jag.

    För övrigt är äppelringar gott.

    • Visst är det spännande! Många gånger säger människor till mig: ”Jomen jag vet att det går, barn anstränger sig när det verkligen gäller!”

      Fast då har man ofta glömt att vi vuxna bara anser att det ”verkligen gäller” när vi tror att barnen klarar det som vi begär. I andra fall ändrar vi kraven. Till exempel skulle jag aldrig få för mig att skicka ut en tvååring själv för att hämta äpplen, oavsett hur trött eller febrig jag är.

      Barn skärper sig när de kan. Och vuxna ber barn skärpa sig när de tror att barnen kan. Och så var vi där igen: Bara den som tar ansvar kan påverka.

      • Jag tänker att det också handlar om att barn kan skärpa sig och steppa upp ett par snäpp ibland. Min stora gillar lugna, tysta, långsamma mornar. Och har alltid gjort. Fast ibland, när jag försovit mig eller när jag strulade till morgonen (på den tiden då jag alls var inblandad i den ongens morgon) så bad jag om skärpning så att vi skulle komma i väg i tid ändå. Och ongen steppade upp och skyndade sig.

        När jag försökte korta ner morgonen generellt däremot… Det funkade inte alls. Vi blev alltid sena.

        Samverkan, samarbete, samförstånd. Allt sånt där ”sam-” hjälper till i längden.

      • Ja, att skärpa sig ibland är ju inte alls samma sak som att springa maraton varje dag. ❤ "Allt sånt där sam- hjälper till i längden" – Exakt så!

  2. Hon kom ju inte ut, dock. 😉 Lillasyster hann in innan kläderna var på.

    • Men sen kunde hon ju ta sitt ansvar med äppelringsproduktionen. Det positiva slutresultatet kan ju ha gett en ny koppling i hjärnan; det går att klä på sig ytterkläder ovanpå pyjamasen. Den kan komma till uttryck en annan gång.
      För jag tror att det beror på ett annorlunda kopplingsschema i huvudet, synapserna kan behöva justeras, en sån här händelse kan nog göra det.

      • Vi får väl se 😀 Själv tror jag inte att det gick upp nåt ljus, men som du säger, man vet faktiskt aldrig vad som justerats.

  3. *skrattar så hela sängen hoppar*

    Ninjaklockrike beskriver det ju så bra, att hjälpa dem över en gräns för att utvidga deras värld en aning. Det måste dock göras av en person som förstår fullt ut när det är läge för det, inte som i. Skolan, släktträffen osv: ”Men hen måste ju lära sig det någonting!” (jo, fast inte när hen redan har låst sig och har ett meltdown)

  4. Som ulrikaeckeskog skriver; näe man VERKLIGEN måste så går det. Men det har sitt pris, och det kan vara högt.
    I vår familj var kodordet ‘ALARM’.
    Då var det bara att ‘skärpa sig’ för då var det totalt allvar.
    Exempel på alarmasituationer;
    -Trasigt glas över hela köksgolvet, vi har tre hundar. Oavsett H:s meltdown så kom han. Om inte annat så för att ta in hundarna till sig så T och jag kunde städa.
    -Stora mängder vatten, spagettivatten, hundvattenskål, skurhink. H kunde hämta handdukar, täcken, tidningar. Jag moppade golv och tvättade handdukarna.
    -Hundar på rymmen.
    -Katastrofal försovning när H skulle ha nationellt prov. Han vrålade ALARM in i sovrummet, satte på te åt mig (i mikron). Kissa, klä sig och tvärs igenom Stockholm innerstad i morgonrusningen på 42 minuter. Fyra minuters marginal. Extrem fulkörning.
    Det gör jag aldrig om.

    Men sen behövdes en oerhört lång återhämtning, både mat, lugn och långt datorspelande.
    Vanligt spill eller försovning en vanlig skoldag? Icke, sa Nicke, inte en suck att det ens går att ‘skärpa sig’.

    • Ja, ofta går det ju bättre än man tänker sig. Fast en del av det landar ju också på oss vuxna, när vi verkligen vill att det ska gå fort ser vi till att saker händer, vi blir tydligare, mer kortfattade, hjälper till mer oesv.

  5. Ja, barnen har det inte lätt. Först ska de lära sig att man måste ha kläder och ytterkläder för att få gå ut, och sedan ska de lära sig att det finns undantag då man får gå ut i pyjamas!
    Inte konstigt att det blir förvirrat!

    Angående diskussionen om att skärpa sig, så känner jag inte igen mig alls. Ju stressigare det känns, ju långsammare går det för mig. Kul att det funkar för er!

    • Exakt så! Det blir såklart vimsigt. Jag har barn som reagerar olika på stress. För ett par går det, som du också beskriver, enbart långsammare. Andra skärper till sig extra. Så det är nog väldigt individuellt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s