Symfoni

Jag sitter i soffan hos psykiatern. Det är det obligatoriska läkarsamtalet någonstans i slutet av ADHD-utredningen. Skorna ligger på golvet, själv sitter jag som en kringla, med benen i yogaställning, och händerna instoppade bakom ryggen mot det höga ryggstödet. Känslan av att vara hopkrupen i någon sorts knut lugnar mig. Jag behöver inte hålla mig upprätt av mig själv, behöver inte koncentrera mig på att inte låta benen eller armarna ramla ut. Allt sitter fast, av sig självt.

Inne i mina öron finns en hel symfoniorkester. Etthundra musiker eller så, med en kör till, som uppför ett stycke av Mozart. Tårna trampar takten. Fingrarna dirigerar musiken, fast bakom ryggen, för att inte störa de andra i rummet. Mozart är bra. Slingrande stämmor och kontrapunkter. Man får inte min uppmärksamhet om man inte kräver den, det måste vara tillräckligt komplicerat, tillräckligt svårt, så att jag tvingas att fokusera.

Fingrarna viftar, bakom ryggen. Tårna kompar. Det kan verka som om jag tänker på nåt annat, men det är inte sant. Takten är min stege, mitt sätt att nå upp till den där översta våningen av närvaro, den där de andra människorna i rummet sitter, där de pratar med mig, och jag förväntas lyssna. Musiken är mitt ankare, som håller mig kvar i det som ska göras. Bara genom att samtidigt låta en del av min hjärna syssla med något annat kan jag vara här och nu.

Psykiatern tittar över kanten på sina glasögon och fortsätter ställa frågor:

”Är du hyperaktiv? Känner du ett ständigt behov av att röra dig?” läser han.

”Eh… va?” säger jag.

Är det här någon sorts kuggfråga? Nog måste det väl synas, att jag viftar på allt som går att vifta med utan att ramla av soffan eller riskera att reta min omgivning till vansinne? Men han väntar fortfarande på svar.

”Ja, alltså… Just nu fipplar jag med fingrarna bakom ryggen och vickar i en annan takt med tårna?” säger jag. ”Och så biter jag ihop käkarna som komp, också. Det är väl ungefär som det brukar vara. När jag ska sitta stilla så här.”

Han ler. Nästa fråga.

”Varför vill du ha en diagnos? Vad tänker du att diagnosen ska göra?”

Det här står inte i hans papper, förstår jag. För frågan är irrelevant. Antingen har man ADHD eller också har man det inte. Varför och vad spelar verkligen ingen roll. Men hans tonfall är vänligt och intresserat, och tack vare Mozart hinner jag faktiskt tänka efter, överväga konsekvenserna i stället för att säga det första som vill flyga ut genom min mun.

Jag bestämmer mig för att den här vänlige läkaren förtjänar att få höra sanningen. Att han nog klarar det. Hursomhelst finns det ju få personer som det är mer korkat att ljuga för än sin psykiater, tänker jag. Det blir ju ungefär som att ljuga för sig själv. Jättedumt.

”Alltså, jag har såklart vetat att jag har ADHD. Det har stått fullständigt klart, sedan de började utreda min dotter och jag fick ett namn på det… Men jag har inte tyckt att jag behöver en diagnos. Jag utbildar proffs om hjälpmedel och tydlighet i vardagen. Jag behöver inga tips om timstock eller listor… Men nu mår jag inte så bra, jag har migrän nästan varje dag. Och jag tror att medicin skulle kunna hjälpa. Och liksom, jag är ju kemist. Om jag ville hade jag kunnat göra metylfenidat. Jag är lysande på det jag gör, så kvaliteten hade inte varit ett problem, tvärtom, Apoteket hade kunnat slänga sig i väggen. Fast… sen är jag så väldigt laglydig också. Jag gick inte mot röd gubbe innan den lagen försvann. Jag är inte så bra på sånt. Så därför sitter jag här. För att få medicin genom rätt kanaler. Diagnosen kan väl i princip kvitta, jag vet redan vem jag är. Det enda jag behöver är medicin.”

Psykiatern skrattar till, som om jag just sagt något man inte ska. Och det har jag ju, flera saker. Men det är ett varmt ljud. Ett skratt som betyder ’Alldeles För Uppriktig Förklaring Godtagen’. Man jobbar såklart inte med detta om man retar sig på att folk talar sanning, tänker jag. Då skulle man ju hata sina patienter och varenda dag på jobbet. För av barn och ADHD-patienter får man höra sanningen. In i minsta detalj.

Några dagar senare träffas vi igen. Han har fått alla papper nu. Alla intervjuer, kryssfrågor, formulär. Tyst ögnar han igenom dem.

”Tja, man kan ju inte precis kalla dig normal. Du uppfyller alla kriterier för ADHD”, säger han till sist, men nästan som för sig själv.

Jag trummar med fingrarna och kompar musiken med tårna, fast inne i skorna den här gången.

”Det är alltså inte helt ovanligt att man gör det. Uppfyller alla kriterier”, lägger han till. Som om han just märkte att han pratat högt.

”Okej”, säger jag. Och slutar trumma.

För upprättelsen sjunger i mig, så högt att Mozart för ett ögonblick tystnar. Det var inte jag, sjunger det. Det var inte jag som inte försökte tillräckligt, som inte passade in, som saknade motivation, som aldrig fick den där vardagen som alla andra pratar om att funka. Det var ADHD.

Jag har ADHD.

Annonser

17 responses to “Symfoni

  1. Blev det en negation på slutet kom snett? Du menade att det Var ovanligt att ha alla kriterierna? Skönt att du fick diagnosen iaf.

  2. Bra!
    Nu har du papper på att du vet det du vet!

  3. Hej,
    Jag känner inte dig, men har följt din blogg. Jag tänkte bara dela med mig ett tips. Jag har haft daglig huvudvärk och migrän väldigt länge. Men så skaffade jag mig en piercing i örat, som kallas Daihpiercing. Huvudvärken är borta! Jag har problem inom astspectrat men har ingen diagnos.
    Mvh Camilla

  4. ❤️

  5. Jag har följt dig länge, länge. Jag gillar din stil, ditt sätt att skriva och ditt sätt att beskriva ditt arbete med dina barn. När jag jobbade som lärare i högstadiet tog jag med mig mycket av det du skrivit rakt in i klassrummet och applicerade på tonåringarna. Klockrent.
    Heja dig som orkat din egen utredning och som nu har ett ord för det, ett papper på det och den där jublande känslan av att det inte var du som inte var tillräckligt … något.
    Fortsätt, så långe du orkar! Dina ord förändrar många andras liv, direkt eller indirekt.
    /Anna

  6. Fint skrivet. -Igen!

  7. Åh relaterar så mycket, tack för att du skrivit detta!!

    Jag kom ju PRECIS över gränsen för diagnos – det var tydligen mkt svårt att sätta diagnos på mig för att jag klarade mig så bra i barndomen – kraven var ju så mkt lägre då så det märktes ju inte utåt då. Men den mycket vettiga psykiatrikern förstod mig, och insåg att jag allt det jag gör för att fungera innebär att vardagen numera funkar, men det tar så otroligt mkt energi och någon gång skulle den ta slut. Därför var det bättre att ge mig diagnos (och medicin) nu istället för att ta hand om kraschen som annars skulle komma.

  8. Orkar inte läsa alla kommentarerna (och varför orkar jag inte det….) men jag måste få säga…. att jag känner igen mig så himla mycket! Jag har ju fått en annan diagnos på pränt. Men jag har din också, fast bara muntligt från läkare och kurator. Och det är inte så bara… Önskar att jag kunde slippa WAIS och intervju med nån anhörig. För det är just där orken att göra färdigt nån utredning tar slut.
    Men jag sitter här och ler…. och vickar med tårna i en slags takt och tuggar på läppen med en annan takt och kliar mig under naglarna…

  9. Hej! Vilket fint inlägg. Ramlar in här då och då…med barnen som är som dom är, och jag som är som jag är. Jag är ganaka typiskt adhd-ig, tror jag. 32 år gammal, lärare och tvåbarnsmor som jag är. Klarar mig ok i livet men knappt. Orkar inte lika mycket som andra, har mindre ork och koncentration för att inte tala om tålamod. Äter antideppressiva, men framörallat åmgestsdämpande och undrar om inte adhd-medecinering skulle vara nåt istället. Men det kanske är bättre att hålla sig till ssrri? Snälla, när du har tid, skriv och berätta vad medecineringen gör för dig. Men vänlig hälsning C, som gärna vill vara anomym.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s