Mer som fem sekunder, faktiskt

”Hitta en plats där du kan vara ifred”, läser jag i meditationsboken. Klart, jag sitter i min vilofåtölj. ”Fem minuter räcker för den här övningen.”

”Uäääääääh!” skriker Mathilda från köket.

”Vad är det, Tids?” ropar jag.

”Hjälp!”

Med en suck lägger jag ned boken på fåtöljens armstöd. Fem minuter. Yeah right.

Annonser

9 responses to “Mer som fem sekunder, faktiskt

  1. Hej!
    Jag har läst igenom din blogg o du skriver så bra o tydligt! Jag fick min diagnos atypisk autism när jag var runt 22. Jag läser dina inlägg om anpassning. Det krockar i mitt huvud då jag själv har fått kbt behandling för att exponera mig, gå emot ångesten o träna på det som är svårt. Det hjälpte dock inte nämnvärt. Har också tränat på beteendeaktivering, att aktivera mig utan att känna efter så mkt för att dom positiva känslorna ska komma så småningom. Hur vet man när man borde träna o exponera sig eller när det är okej att anpassa? Hur vet man när man ska lyssna på sina känslor o kroppens signaler eller när man ist ska gå emot känslan o agera tvärtom?

    • Om man ska exponera sig eller undvika beror på vad som är orsaken till ångesten. Ångest kan ju existera relativt fristående, och bara föda sig själv. Har man en låg ångesttröskel blir nya saker lite då och då laddade genom livet,m och om man då börjar undvika dem växer ångesten bara. Den här sortens ångestpålagringar uppepå det som började som obehag blir betydligt bättre av exponering. Jag har skrivit ett eget inlägg om ångesthantering, här: https://munderbar.wordpress.com/2015/10/05/angesthantering-enligt-tina/

      Men sedan finns en annan orsak till ångest, nämligen när hjärnan blir överbelastad. Neuronerna i hjärnan fungerar som branddörrar. Branddörrar har ett elektriskt lås som håller dem stängda (och i vissa fall låsta). Men om strömmen försvinner, till exempel på grund av en brand i elsystemet, öppnas de på vid gavel. Det är en säkerhetsfunktion.

      Neuronerna, hjärncellerna, fungerar på samma sätt; de använder hela tiden energi till att inhibera, låta bli att sända alla signaler vidare. När hjärnan blir överbelastad och gör åt mer energi än vad som produceras i cellerna, då klarar neuronerna inte av att stoppa signaler, utan allt går rakt igenom. Neuronerna öppnar upp fullt. Och när många hjärnceller gör detta samtidigt, då upplever vi ångest; kaotiska, oförutsägbara signaler väller fram genom hjärnan och skapar obehag och oro.

      Den här sortens ångest är en signal som säger ”Du ska nog inte befinns dig i den här typen av situationer när din dagsform är så här låg”.

      Har man som du autism, då har man flera olikheter i hjärnan jämfört med de allra flesta andra människor, olikheter som gör man gör åt mer energi per timme för att leva. Att vara bra på detaljer, ha svårt att filtrera bort vissa sinnesintryck, behöva anstränga sig i sociala sammanhang osv gör att en autistisk hjärna generellt har mindre energi över än en o-autistisk hjärna. Därför får den autistiska hjärnan närmare till ångest. Energin som håller neuronerna stängda tar helt enkelt slut oftare.

      Utifrån att KBT inte hjälpt mot din ångest tidigare kan jag inte dra slutsatsen att KBT för just autistiska personer inte skulle kunna hjälpa. Men med stor sannolikhet finns det även saker som du mår bättre av att låta bli att kämpa med.

      Med en autismdiagnos har du rätt till en LSS-insats som heter ”Råd och stöd”. På många ställen i landet sker det genom kontakt med habiliteringen eller vuxenpsykiatrin. Jag föreslår att du tar hjälp av en psykolog som är kunnig inom just autism (inte vilken psykolog som helst, som hört talas om autism…) för att få hjälp att veta vilken ångest som är meningsfull för just dig att jobba med via tex KBT, och vilken ångest som är ett symtom som beror på din hjärnas unika sätt att ta in och omvandla sinnesintryck, där det bara handlar om att anpassa livet så mycket som möjligt.

      • Tack för svar! Jag tror kbt kan fungera för personer inom autismspektrat men då måste man ta hänsyn till ett annat sätt att tänka. Vilket jag inte tyckte min terapeut gjorde. Jag skulle träna bort det som just var mina svårigheter. Jag tränade o tränade men misslyckades gång på gång o terapeuten suckade o ifrågasatte min vilja att må bättre. Det hela slutade med att jag totalkraschade o blev inlagd på psyk där jag fick ect. Nu har jag fått börja på en daglig verksamhet som är anpassad o det är så skönt att inte ständigt behöva kämpa så hårt för att ta sig igenom dagen men jag har svårt att ta emot stödet. Det är ju bara jag som inte kämpar tillräckligt, är kravundvikande, lat o inte vill tillräckligt mkt. Jag ifrågasätter hela tiden min diagnos o är rädd att ngn ska komma på att jag bara överdriver mina svårigheter o därmed egentligen inte borde ha rätt till stöd. För det har jag fått höra så många gånger att det tillslut har blivit min sanning. Innan klarade jag mkt mer vilket också påverkar min känsla av att vara en bluff. Förlåt för en lång utläggning om mig men det var därför jag frågade hur man vet när man borde träna o exponera sig eller när det ist är okej att anpassa.

      • Jag tänker som du. Såklart kan det fungera. Fast bara om det är anpassat just till autistisk kognition, Ket i KBT. Annars blir det ju som att försöka träna sin hund genom att använda tekniker för guldfiskar, eller nåt. Helt missriktat och rätt meningslöst.

        Jag har träffat många vuxna kvinnor med autism som är rädda för att ”bli avslöjade”. ”Om jag inte har en diagnos är jag ju bara knäpp”, sade en vän till mig. Jag tror som du att det blir ens sanning när man under så lång tid fått höra att man borde skärpa sig och försöka lite mer.

    • Bra frågor!!

  2. Mmmmm…. Bland annat detta fattar inte de med typiska (normala) barn. Alltid tillgänglig. Även under exempelvis toabesök.

    • Och utan jourersättning… Jag brukar ta det som liknelse. På ett jobb, då får jag jourersättning när jag har jour. För att kompensera mig för den psykiska anspänning som det är att behöva vara redo att hugga i, när som helst. Och för de begränsningar det innebär i min planering, att jag inte kan åka vart som helst eller göra saker som inte kan bli avbrutna omedelbart.

      Jouren i familjen är knäckande.

  3. 😂 igenkänning! Och en stor suck åt goda råd som: du borde börja träna, man blir mycket piggare då!
    En gång gick jag en anhörig kurs där kurshållaren tipsade om att man kan göra minfullnessövningar i några sekunder i tex duschen… Alltså, förstår ju att uppsåtet var gott men det kändes så oempatiskt när salen var full av föräldrar, halvtrasiga av stress och sömnbrist.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s