Skolutmattning

Jaha, nu är vi där i år igen. Vid tidpunkten då barn går in i väggen av skolstress. För att man inte lyckats anpassa tillräckligt.

Hela mitt flöde fylls av barn med ångest, barn som gråter, apatiska barn, våldsamma barn, okontaktbara barn… Det är knappast en tillfällighet att det händer samtidigt, överallt. Det är knappast en fråga om föräldraskap.

Inte mina ungar, dock, de där som numera och för tillfället har rimliga anpassningar i skolan. Mina ungar vaknar som vanligt, gäspar, sträcker sig, gör gnällande ljud, fnissar och dricker morgonsmoothie. Och sen troppar de iväg till skolan, ett par i taget, leende, ivriga.

Det är så orättvist att man vill gråta.

Annonser

14 responses to “Skolutmattning

  1. Hm, vilket sammanträffande att jag läste denna text just nu? Imorse gick jag till jobbet medan min reslige 15-åring var som en klubbad säl. Kan du frånvaroanmäla mig till lunch? (Ja, jag tänker inte lyfta upp dig).
    Jag skulle vilja frånvaroanmäla mig själv lite grann… från det mesta just nu.

  2. Tyvärr är det precis där vi är nu😰
    Men hoppfullt att höra att det funkar för er!👍🏼
    Så otroligt svårt att hantera för instinktivt förvandlas jag till monstermamnan som gör vad som helst för att försvara barnen… Lite svårt att föra civiliserade samtal i det tillståndet dock!
    Och ändå, när man fört det ena civiliserade samtalet efter det andra utan att nåt händer…. Vad gör man??? 😱

    • Just det – vad gör man? Tar en dag i taget…

    • ❤ Det är svårt, alltså. Jag har tre enkla regler:

      1. Jag går aldrig på möten i skarpt läge som enda person från min part. En vän, kollega, medförälder eller yrkesperson som så att säga "står på min sida" ska alltid finnas med.

      2. Jag spelar in alla möten. Det är främst av minnesskäl, och inte för att senare idka utpressning ;), men man blir också mer samlad själv av att veta att det man säger faktiskt finns inspelat efteråt. Och i extrema fall kan det såklart vara bra att kunna bevisa vad som sagts och gjorts i efterhand.

      3. När det är möjligt har jag skriftlig kontakt, och om jag upplever en risk för att inte komma vidare kontaktar jag alltid chefen och chefens chef samtidigt.

      När jag behöver skriva ett mail för tredje gången till rektorn om samma sak/fenomen/princip/olöst problem, då inkluderar jag rektorns chef i sändlistan för det mailet. Kanske även elevhälsan eller till och med elevhälsans chef.

      Om jag måste ta en diskussion med chefens chef, och vi redan haft med varandra att göra, då inkluderar jag chefens chefs chef i det hela. För chefen har alltid en chef. Kommunen är skolans huvudman ur rättighetssynpunkt för eleven, även friskolor. Och Skolinspektionen är kommunens och skolans tillsynsmyndighet.

      Att lägga saker på rätt nivå direkt, med en hint åt nivån över att nu händer det grejer, brukar vara ett sätt att få till bättre lösningar. Tricket är att inte vara hotfull utan saklig. Att idka medstånd så långt det är möjligt, även här.

  3. JAg slutade vara civiliserad och blev en tigermorsa.
    Röt, bestämde och pekade med hela mig.
    Meddelade vad som gällde, hotade med anmälan till skolinspektionen, polisen, socialen gud och allmänna reklamationsnämden.
    Det funkade.

    Sen gick jag in i väggen så det small, och ekar än efter tolv år.

  4. Känner igen detta såväl. Vår dotter blev avstängd två veckor från skolan och vägrade sedan gå dit. Detta i en skola som kallar sig autismenhet. Nu har vi lyckats komma in på en resursskola i en annan kommun och första skoldagen är på torsdag. Vi önskar nu så innerligt att det ska bli bra så vår familj kan få lite ro och harmoni igen🙏 Skolan måste fungera!

  5. Ifjol vid den här tiden bestämde vi oss för att nu får det vara nog!! Sonen var helt slut av att skolan inte klarade av att ge honom rätt förutsättningar att klara av skolan. Han blev en hemmasittare och är det fortfarande 😕 Vi har anmält skolan till kommunen och till skolinspektionen men det händer inte mycket 🤔 Just nu försöker en elevassistent lära känna sonen för att bygga upp ett förtroende. Men det går långsamt och vi har inte så stora förhoppningar om att det sker några större förändringar innan nian är slut 😣😔

  6. Jag oroade mig jättemycket för skolan, en unge som var hemmasittare, en unge som var långsjuk av utmattning som syskon till npf-barn.
    Oroade mig för betyg, arbetsgivare, CV, pension, ALLT.
    Kämpade med skolor, soc, idéer och gud vet allt.
    Röt, pekade, domderade, lirkade, lismade, satt som spindeln i nätet.
    Gick in i väggen själv.

    Men sen berättade G om hur hon inte fick gymnasiebetyg, jobbade, gick på komvux. Andra i omgivningen sjöng folkhögskolornas lov.
    Min oro släppte som ispropp i snösmältningen. G har det gått bra för.

    Neurotypikern kom iväg till folkhögskola vid dryga tjugo. Allt föll på plats. Jag sällar mig till kören av lovsångare till folkhögskolan som idé. Hen är inne på tredje året, och är klart redo för livet ute i stora världen.

    Npf-barnet har fortfarande inte gymnasiebetyg men har hamnat i ett praktiskt yrke, kör stora maskiner och har sig. Inse alldeles själv att körkort är bra att ha, så nu verkar det gå vägen att ta det. ‘Måste ha lastbilskort’, meddelade hen. Jag log.

    Om jag hade vetat detta då, mitt i skiten, så hade jag slutat bröta med skola och unge.
    Då hade jag blivit lagbrytare och hemskolat mina ungar. Gjort saker som intresserade dem och byggde upp dem.
    Insett att om de har förutsättningar att klara ett vuxenliv på egen hand så kommer de dit, men först så småningom. Insett att om de inte har de förutsättningarna så måste de få annat stöd i livet än fullständiga betyg.

    Skolan är viktig och bra, men inte intill dumhetens gräns.

  7. Just suttit igenom ett utvecklingssamtal. Förra veckan var det andra möten.
    För två år sedan så var jag helt färdig att börja med hemundervisning i allt teoretiskt, vare sig det var tillåtet eller inte, vi satt hemma och arbetade igenom det viktigaste. Jag strukturerade sa när det skulle tas paus och delade ut chokladbitar … Framför allt fick barnet sitta i en bekväm stol i ett tyst arbetsrum! Skolan gillade inte det konceptet så väldigt.
    Nu är de inne på att bedömningsuppgifter kan göras hemma, mejla hem dem så ser jag till att de görs.

  8. För tre år sedan slutade min son gå till skolan. Det var ht i åk tre. Han hade så mkt utbrott, självmordstankar, ångest att hela han liksom tynande bort. Han hade slutat med allt han egentligen tycker om att göra. Vi var sen hemma tillsammans han och jag i nästan ett år. Under de första månaderna orkade han knappt inget och gick nästan aldrig ur huset. Så sakteliga återvände han och vi började ta långa promenader, spela och prata om livet på ett nytt sätt.
    Idag går han i en liten klass med världens bästa lärare som ofta påpekar vikten av att må bra/orka i längden samt ser det bästa i min son. Idag åker min son till skolan varje dag utan att visa motvilja. Han kämpar med ämnen han egentligen finner meningslösa men framförallt så mår han bra. Han skrattar igen. Han har återupptagit sin hobby och utbrotten är nästan helt bortblåsta. Jag önskar varje barn med särskilda behov en sådan framgång i en situation som så ofta bara leder till lidande och misslyckande. Vi hade tur men systemet får inte bygga på tur det måste bygga på behov.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s