Ställs det för många ADHD-diagnoser?

Fick den uppriktiga och nyfikna frågan av en vän till en vän ”Jag måste passa på att fråga dig: Ställs det för många ADHD-diagnoser?”

Det är ingen mening att bli provocerad över att folk undrar, bättre att fråga än att tycka. Så jag svarade sanningsenligt att feldiagnosticering är lika verkligt som andra fenomen inom den medicinska sektorn, men att underdiagnosticering av ADHD av allt att döma är ett större mörkertal än diagnoser som ställts i onödan.

För så är det. Självklart begås misstag, en hel disciplin av forskning ägnas åt detta med felaktiga medicinska diagnoser inom olika fält. Men det största problemet är vad vi kan bedöma att många människor, framförallt flickor och vuxna, inte får rätt diagnos och därmed inte rätt stöd och hjälp. Och när det gäller ADHD är den gruppen, vad det verkar, större än de som fått diagnosen ADHD ställd på felaktiga grunder.

Men jag kände att för att nyansera frågan måste jag förklara vad ADHD är. När vi pratat en stund utbrast hon:

”Jag förstår! Det du pratar om är att det här pågår hela tiden. Varje dag. Inte att vara glömsk ibland, utan något som ju måste påverka hela livet!”

Och det var så välformulerat att jag ville dela det med er. Skillnaden mellan en klinisk funktionsnedsättning och att vimsa till det ibland – det vi i diagnosmanualerna kallar problemkriteriet – är att ADHD är något man har varje dag. Året runt. Oavsett dagsform. En osynlig följeslagare som sätter krokben för en varje dag, oavsett ens övriga styrkor och förmågor.

Annonser

10 responses to “Ställs det för många ADHD-diagnoser?

  1. Du tillhör nog dom 5 personer jag ”känner” som besitter mest klokhet, inget slingrande utan raka klara besked/åsikter.

    Vi skulle behöva 100 000 till av din sort 🙂 minst.
    Ville bara skriva min uppskattning över allt jag lär mig eller blir påmind om, du är lite av idol för mig (om 51-åringar kan ha ”idoler”).

    Hoppas du orkar sprida klokheter tills du är långt över 100, fast mest önskar jag dig ett mer lätthanterligt liv (undrar om det per automatik blir tråkigare också?)

  2. Vi ska göra en utredning på vår dotter är det nu bestämt i samråd med BUP. Det känns väldigt jobbigt även om jag vet att det är det rätta att göra innan hon börjar skolan så hon förhoppningsvis slipper misslyckas som sonen (fick autismdiagnos i vt i 2:an). Jag fick då lämna in frågeformulär på fsk som de skulle fylla i, inga konstigheter. Fast då startar ngt mkt konstigt! Förskolläraren fyller först inte i papperna utan påpekar att min dotter inte har några svårigheter. Ok, svåra då det på frågorna säger jag. Det dröjer och jag frågar igen om de fullt i dem. Nej. Tillslut säger jag att de måste skickas in. Nästa dag haffar personalen mig för att återigen påpeka att de inte ”är ngt” med min dotter. Hon svamlar även om överdiagnostisering. Dessutom ska hon hela tiden berätta hur fint hon leker rollekar. Som om det inte räcker med att behöva utreda sitt barn så måste jag nu varje dag försvara detta. Väldigt energikrävande och utmattande. Idag tog jag ändå upp de saker som fsk ändå reagerat på som att hon i perioder kissat uppmot 10 ggr i timmen, att hon inte äter något om det lägger på ett livsmedel hon inte tycker om eller allt krångel med skor och kläder. Det har ju inget med autism att göra svarar pedagogen. Ok liksom. Tack för att du lyfter ämnet Tina!

  3. Ja men exakt!
    Jag tycker att media har ett stort ansvar här när vi talar om överdiagnostisering. De låter ofta debatten styras av personer utan adekvat utbildning eller erfarenhet istället för att låta de som faktiskt har en verklig kunskap göra det. Det blir så lätt att gemene man bara köper att massvis med barn överdiagnostiseras/övermedicineras fast påståendena sällan kommer från psykolog eller läkare som möter dessa barn och familjer.

    • Så är det ju helt klart. Överhuvudtaget pågår ingen som helst debatt inom den psykologiska forskningen kring huruvida ADHD finns eller ej, det är liksom mainstream numera. Men i media låter det ju annorlunda.

  4. Ja. Varför pratas det så mycket om överdiagnostisering? Jag tycker större fokus borde hamna på underhjälpning när barn behöver stöd.

    Det borde gå att skriva hur många artiklar som helst i ämnet underhjälpning (fast autocorrekt påstår att ordet inte finns.) för det tycker jag ofta man ser förekomma på förskolor och skolor. Liksom att det verkar saknas vuxna som kan fånga upp och samla in barnen om nåt spårar ur. Oavsett diagnoser eller ej behöver många barn hjälp just med att samla sig.

    Lite så tänker jag när jag läser din text.

  5. Det är ju inte heller så att det är så himla lättnat få den där diagnosen, som alla insatta vet.

    24000 kr och åtskilliga år av självreflektion och lidande tog det för mig, tex.
    Det är ju liksom inte något som bara händer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s