Missbedömning

Den gamla bilen, som ska bytas in på bilfirman där vi ska hämta den ny(are), innehåller just nu en liten komplikation. Hon heter Mathilda, är tretton år och har autism. Och hon vägrar att komma ut ur bilen.

På eftermiddagen var hon glad. Ivrig. Hon har filmat den gamla bilen (”för att alltid minnas den sen”), hjälpt till att plocka ur våra personliga saker, skojat, skrattat, bara gjort några enstaka gnällande ljud och villigt följt med för att hämta den nya bilen. Men när det blev dags att kliva ur den gamla bilen och sätta sig i den nya, då var orken nog slut. För den övergången blev för svår.

Så nu sitter min unge i en bil vi just sålt, ett par mil hemifrån, och vägrar kliva ur. Med sig har hon sin lillasyster och sin pappa. Lillasyster är en Mathildaviskare av stora mått, fast i just det här fallet har hon nog tyvärr marginell möjlighet att påverka. Pappa är upphovet till allt ont i världen, i alla fall om man frågar hans nyss tonårsfyllda dotter. Då och då kommer man till sådana punkter i livet. När bara den ena föräldern duger. Den personen har vanligtvis varit Mathildas pappa, men tja. Omväxling förnöjer?

Det kommer såklart att lösa sig; det gör alltid det. Men det kommer att ta tid. För den enda person som just nu kan titta Mathilda rakt i bakhuvudet (inte ögonen 😉 ) och säga: ”Jag förstår att det är svårt. Du måste i alla fall komma. Nu.” är inte där.

Man kunde tro att det skulle vara tillfälle att lirka eller backa, men med just det här barnet, i just den här sortens situationer, fungerar raka budskap direkt följda av avledning oändligt mycket bättre. Facit på vad som är lågaffektivt får vi nämligen av en enda sak: Hjälpte det jag gjorde personen att återta kontrollen över sig själv?

När man har en relation som bygger på ohemula mängder tillit – vilket varje relation med ett barn som har autistiska drag måste göra – då gör den vanligtvis det för att man vet vilken respons som passar sig vid varje tillfälle. Den gör det för att man tullar så lite på det där relationskapitalet som det bara går, för att det måste finnas där för just sådana här tillfällen.

Så här sitter jag, och försöker tänka glada tankar, och samla kraft. Såklart har jag förberett den övriga familjen på att kvällens planer på en familjestund troligen inte blir av, i alla fall inte i den omfattning vi tänkt oss. Och där sitter Mathilda, och utstöter korta tjut, i en bil vi inte längre äger.

En del säger att föräldrar till barn med NPF har ett stort kontrollbehov, svårt att släppa taget och är allmänt nojiga. Men vet du vad? När livet exploderar i ansiktet på en så snart man släpper fokus på sitt barn, då är det inte bara normalt att vara överdrivet vaksam. Det är till och med nödvändigt.

Annonser

9 responses to “Missbedömning

  1. Jag har inte ens autism men jag grät över våra gamla tapeter i barndomshemmet när vi bytte. Sörja en gammal bil, jag relaterar!

    • ❤ Så är det. Vi har pratat halva vägen hem i telefon. Om att det är svårt att ta farväl. (Och om hur fånigt det skulle se ut om småsyskonen fick sitta på taket på den gamla bilen. Avledning. Är bäst.)

  2. Min man och jag höll nyss på att diskutera ev båtbyte och hur vi förbereder barnen för det.
    Ja allt går liksom inte att förbereda inför. Man vet inte alltid vad som blir droppen för barnet. Hoppas bilfirmans personal är förstående. De har ju inte så mycket att välja på.
    Undra vad de som köper vår båt tycker om det sitter en förbannad och låst 13-åring i en koj och vrålar att det är hennes säng…. det var iallafall det jag hade i huvudet nyss innan jag läste ditt inlägg. Hoppas ni är hemma nu.

    • Åh! Hoppas det går jättebra (ibland blir man ju positivt överraskad, när saker man aldrig trodde skulle gå bara funkar…)!

      Vi är hemma. Hon är trött. Vi är trötta. Men det går okej. Berättar mer en annan dag.

  3. Så mycket igenkänning. Har just nu en hyrbil som råkar vara häftigare än vår egna som är på verkstad. Bävar för dagen då egna bilen skall hämtas hem igen. 😅Där kvittar all förberedande i världen.

    • Förberedelse är ju liksom inget som föder vilja eller förståelse… Det är bara ett sätt att vänja sig vid tanken lite grann. Min erfarenhet är att man sällan vänjer sig vid känslan. Så att säga.

  4. Stor igenkänning. Hittade tvåhundra bilder i kameran av vår gamla soffa som skulle förevigas innan byte. Då hade det gått två år sen hela sittdynan sprack… Förra veckan fick vi en vattenskada, så nu kan vi äntligen ta tag i den nödvändiga renoveringen av kök och våtutrymmen. Då måste man ju renovera, ingen diskussion eller förhalning hjälper. Hantverkarna måste tro att jag är lite galen, gladaste vattenskadekunden nånsin.

  5. Vi bor för trångt. Vi skulle behöva flytta till något större men åttaåringen har redan deklarerat att han tänker stanna kvar i den gamla om vi köper en ny. Tror ärligt talat inte vi har råd med två lägenheter. 🙄

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s