Bärnstenshalsbandet

När jag tog ner Mathildas halsband från en av smyckeskrokarna började det regna pärlor från kroken bredvid. Det var min farmors bärnstenshalsband som gick sönder. Pärlorna rann nedåt längs det långa snöret, och varje pärla hoppade liksom utåt. Jag försökte sträcka mig efter dem, men det gjorde bara saken värre, pärlorna landade nu inte enbart på mina fötter, de spreds ut över hela golvet.

Min farmor var en märklig kvinna. Hon kunde säga ”Känn här på min arm hur ont jag har”, helt utan att förstå att det hon begärde var omöjligt. Hon var tjurskalligt envis i sina åsikter. Men hon också hade en närmast spöklik förmåga att veta saker; vem som strax skulle komma på besök, vilka som skulle gifta sig så småningom och vem som just hade dött, i en stad långt borta.

Det var liksom ingen idé att försöka att inte märkas när man nallade sockerbitar från farmors kök, för hon visste redan. Klarsynen, kallade hon det, på sjungande norrländska. Och hon hävdade bestämt att också jag hade ärvt den. När jag sade emot envisades hon, så där tjurskalligt som bara min farmor kunde. Och i nästa ögonblick log hon sitt inåtvända leende, och hela världen blev för ett ögonblick vacker, förunderlig och trolsk.

Pärlorna fortsatte rinna, i en lång rad ned mot golvet, och när de landat studsade de ut mot sidorna, med en rad små skutt, som när man går på stranden och kastar tallrik med småsten, ut över vattenytan. Efter bara några ögonblick stod jag mitt i en sjö av studsande, guldgula stenar.

”Åh nej!” utbrast jag. Och på min röst hördes nog exakt hur hopplöst ledsen jag blev.

Hannah kom springande:

”Vad hände, mamma?” undrade hon.

Jag pekade tyst på halsbandet, eller snarare, vad som var kvar av det.

”Det var min farmors”, sade jag. ”Men vi får ta det efter frukost. Vi har inte tid med det nu.”

Med en suck samlade jag ihop mig och tryckte undan klumpen i bröstkorgen. När man har barn som lätt smittas av känslor kan man inte brista ut i gråt mitt i morgonrutinen, i alla fall inte om man inte strax vill omges av förtvivlade barn som måste tröstas. Och det vill man inte. I alla fall inte när man är fullt upptagen av att försöka trösta sig själv.

Jag tog ett försiktigt kliv och tänkte på att pärlorna aldrig skulle sitta i samma ordning igen. Inte för att jag någonsin skulle märka någon skillnad, sådana detaljer är inte en av mina talanger i livet. Men det var ännu en del av min farmor som liksom gled mig ur händerna och studsade iväg genom tiden, som små tallriksstenar ut över en sjö.

Så fort jag rörde mig började pärlorna göra detsamma igen; nu föll de ur mina byxveck och ner från ovansidan av mina bara fötter.

”Kom och ät frukost”, sade jag. ”Vi tar det sen.”

När jag kom tillbaka ut ur köket efter frukost satt Noah på huk på mitt sovrumsgolv.

”Vad gör du?” sade jag. Det jag menade var förstås ”Varför klär du inte på dig som jag har sagt?”.

Men den undermeningen var fullständigt bortslösad på honom. I stället log han sitt inåtvända leende och sträckte fram två kupade händer, fulla av pärlor. En kärleksgåva av stelnad kåda, ärvd genom tiderna, för just detta ögonblick. Ett leende med kraften att förvandla ett helt vanligt sovrum till en vacker och magisk plats.

Jag blev så förvånad och glad att orden liksom stockade sig. Det enda jag kunde göra var att teckna till svar. T:et ut i en båge från munnen:

”Tack.”

2 reaktioner på ”Bärnstenshalsbandet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.