På skobutiken får jag mer eller mindre tvinga barnet att testa några skor. Inte fysiskt, såklart, vi ska inte ha några brottningsmatcher-utan-regler-på-köpcentret, tack så mycket. Men med övertalning, som gränsar till tvång, fast är ungefär hur man alltid måste prata med barnet ifråga kring nya saker, eftersom han enligt egen utsago ”aldrig tänker äta nåt jag inte smakat förut”. Och samma princip gäller varje aspekt av livet.
”Du måste prova skorna nu. Vi måste inte köpa varje par du provar, utan du bestämmer. Men jag kan inte veta hur det känns för dig om du inte provar. Så jag vill att du testar dem. Nu.”
Saklig argumentation, i lagom många ord för det ytterst språkskickliga barnet, med en tydlig ådra för logik och analys. Och så tidsangivelsen. Nu. Inte om fem minuter. Nu.
Barnet är inte roat, men han suckar och sträcker sig efter paret jag håller fram. Kanske tycker han att mina argument är rimliga och han hör helt klart på min röst att jag inte kommer att ge mig i första taget. Kanske förbarmar han sig bara över sin trötta mamma som helt klart har migrän lurande bakom vänsterögat, det hör han nog tydligt på tonfallet. Dessutom provar syskonen skor för fullt, så det känns nog rätt okej ändå, att hänga på. Meningslöst, eftersom han ju inte kommer att gilla några skor som han inte haft förut, eller i alla fall inte kan föreställa sig att han kommer att göra det… Men okej.
Nu är det bäst att smida medan järnet är varmt. Jag hämtar några andra olika par skor som uppfyller barnets outtalade men nog så viktiga grundkrav: Hög läst, neutrala färger, elastiska band och räfflade sulor. Belåtet ser jag att paren jag valt ut till och med är vattenavvisande. Ibland kan man inte få allt, och då får barnets krav företräde framför mina, helt enkelt för att barn utan skor på hösten inte blir så bra. Men när man kan få allt som behövs i samma par skor ökar ju oddsen för bra utomhusdagar, helt klart.
På vägen tillbaka ser jag ett par turkosa springskor. Barnet har egentligen springskor, i alla fall terminen ut eller så. Men på ren impuls plockar jag med dem. Sedan testar vi skor. Omsorgsfullt, långsamt. Viker undan saker som trycker, känner noga efter om det som knölar i sulan går att räta ut, pratar om för- och nackdelar med de olika snörningarna. Pratet om detaljerna hjälper honom att fokusera, så verkar det i alla fall. Och hursomhelst finns inget annat alternativ än att hitta ett par skor som känns bra. För om skorna känns dåligt går han hellre utan. Och då hjälper inget tjat och inga argument i hela världen.
Och vi har ingen större tur idag. Skorna sitter fel. Ett par känns olika. Ett annat trycker på tårna. Ett tredje har en knöl där, just där, varför måste de göra skor med knölar, mamma? Två par sätter han inte ens på sig, bara med en blick avfärdar han dem.
”Det är guld på dem” säger han och pekar ut den pyttelilla etiketten med glittrig guldfärg. ”De är fula.”
Sist testar han springskorna, som tydligen passerat designnålsögat, trots färgen. Jag går tillbaka med de andra paren, hjälper lillasyster med ett par höstskor, kollar storebrors kängor och hinner bara i ögonvrån se att springskorna åker av.
Och nu är han trött. Huvudet hänger och händerna ligger slappa i knäet. Det får räcka nu, med skoaffär, syskon, tjat och provande. Jag börjar planera för att komma tillbaka en annan dag och köpa hem några olika par, så han kan testa i lugn och ro hemma. Det mesta går att lösa i kassan, bara man säger det magiska ordet ”autism”. De flesta butiksägare hjälper gärna till, om de kan.
Nu är de andra klara.
”Ska jag lägga undan de här?” frågar jag, och sträcker mig efter springskorna.
Men barnet drar snabbt undan dem, håller in dem mot bröstkorgen och skakar på huvudet.
”Tyckte du om dem?”
Jag får inget svar. Inget mer än en lycklig glimt i ögonen och ett par turkosa springskor som trycks hårt mot bröstkorgen.
Och från ingenstans väller det upp en bubblande lyckokänsla. Mitt barn hittade ett par skor som han faktiskt gillade! Han som helst aldrig skulle byta kläder till nytvättade, obehagliga, och som kan pilla på en strumpas insida i all oändlighet? Struntsamma om det snart är höst, vem bryr sig om att de egentligen är för låga, och att han redan har ett par springskor som passar? Inte jag i alla fall.
”Jamen då köper vi dem”, säger jag. Barnets ögon blir stora, men fortfarande syns ingen förändring i resten av ansiktet.
Jag går igenom skorna med syskonen, fördelar påsar och talar om vem som ska bära vad. När allt är klart går vi mot kassan. Barnet bär fortfarande de turkosa skorna tätt tryckta mot kroppen. Och i hans ansikte ser jag skuggan av ett leende. Min fina, lilla pojke.
M som i underbar 
Underbart! Tack igen för denna ständiga igenkänningsfaktor!
🙂
Hade ett liknande halleluja-moment på Skopunkten i söndags. Dottern har under många år haft ett mycket ångestfyllt förhållande till skor och skoprovning. Det har tagit sig uttrycken att kängorna hängt med in på sommaren, och sandalerna hängt med långt in på hösten. Att jag fått agera body (eller foot)-double och åkt runt och shoppat skor som kanske skulle kunna funka. Inte för mycket stöd i hålfoten. Inte för hög hälkappa. Inget som glappar men samtidigt inget som klämmer. Tårna får inte ta i. Inga småsaker som sticker ut, eller in. För det mesta har jag fått åka tillbaka med hela bunten. Vi har åkt till dyra skobutiker som annonserat om att de har världens skönaste skor, utan framgång. Om vi hittat ett bra märke har vi försökt hitta samma sko igen, men tyvärr växer barn och samma sko i en större storlek är inte alltid en succé. Vi har köpt skor på nätet, från USA för att de inte längre finns i Sverige. Vi har köpt skor som jag har fått i uppdrag att gå in, eftersom det ibland varit lättare att ta över skor som jag använt. (Det gick när vi hade samma storlek, men nu är dotterns fötter större än mina).
Men nu har det kommit en liten – eller kanske stor – vändning. Först lyckades vi ta oss igenom en omgång med skoprovning på XXL häromveckan, utan ångest. Vi hittade gummistövlar, inomhus-jympadojjor men inga vardagsskor. Fick dock med oss tre olika par, varav inget var riktigt bra.
Så i söndags. Till Skopunkten för att lämna igen ett av ovanstående par. Dottern följde med; när vi skulle åka kunde hon inte ha sin sandaler (de satt ojämnt), så hon valde inomhusdojjorna (jag lovade att tvätta dem innan hon skulle ha dem på jympan). När vi kom till Skopunkten såg hon ett par vita Lejonskor som hon blev nyfiken på. Provade. Mumlade. Log lite.
– ”Mamma, de här är ganska bra, men lite små.”
Jag smög iväg och hämtade ett par storlek 39.
Hon provade. Log mer. Började posera framför spegeln.
– ”Jag ser ut som en tonåring!”
Hon lämnade skoaffären med sitt första egenvalda och egenhittade par skor. Jag lämnade skoaffären med ett hjärta svällande av lycka och stolthet.
Wohoo! Så underbart! 😀 Grattis!
Mums!
Åh ❤️
Min dotter på fem år (har ingen diagnos ännu) men liknande problem med skor och kläder. Denna sommar har det verkligen ”ballat ur”. Hon har endast använt två sommarklänningar oavsett väder och efter semestern där hon kunde gå barfota har hon vägrat skor. Konstant! Jag har köpt tre par nya och försökt få henne att finna några hon kan ha (utan fula detaljer, märken, bucklor och dyligt). Nu har hon äntligen köpt ett par tunna sommarskor som hon använder. Hon fortsätter vägra strumpor och skor. Har du några tips för hur vi kan hjälpa henne nu när hon måste börja använda mer kläder?
❤ Jag tänker att det brukar vara bra med bildstöd, att man har bilder på vad man ska ha på sig. I bytet mellan sommar/höst-skor, -jackor etc är det bra att sätta ett datum, kanske nån vecka in i framtiden och så prata om det innan. Och visa bilder eller ritkladda samtidigt (femåringar "hör" mycket bättre när man ritpratar eller visar bilder eller foton samtidigt som man pratar). På dagen för bytet ser man till att skorna, jackan eller vad det är, är utbytta, de gamla skorna etc är undanstoppade och utom synhåll. Kanske till och med någonstans där barnet inte vet. Så är man lugn och hänvisar till schemat, datumet (här kan man ju med fördel kryssa av dagar på en väggkalender tex medan man förbereder, så barnet faktiskt vet vilken dag det är).
Perceptionsstörningar, som detta vanligtvis handlar om, är mycket stressförvärrade. Man får försöka göra de byten man tycker är rimliga och möjliga, och strunta i andra strider.
Det finns ju en stor del begriplighet i vårt svenska väder, dock; på vintern är det inte alls lika sannolikt att hon faktiskt kommer att vilja gå barfota.
Allergimedicin (vanligt antihistamin) och paracetamol kan hjälpa. Om antihistamin hjälper kanske man ska fundera över om hon är allergisk mot något som stör ut henne och gör att andra kroppsliga förnimmelser känns jobbiga.
Sen är det ju i mångt och mycket samma perceptionsproblem man ser hos olika barn. Så kontakt med andra föräldrar, barn och vuxna med egna problem inom området är väldigt givande.
Lite läsning finns även här på bloggen, om du söker på perception.
Lycka till!
Åh tack för ditt svar! Nu har det blivit bättre, troligen pga kallt och hon har valt ett par skor men ska köra så med långärmat och tights. Hon har svårigheter även på andra områden och jag misstänker att hon har autism.
Skönt att hon valt skor och lycka till med resten!
Hög igenkänningsfaktor!
Min unge brukar ha skoterstövlar eller foppatofflor. Att få honom att gå med på att köpa ”riktiga” skor är en prövning. För två år sen hittade han ett par basketkängor som föll honom i smaken, så nu har han haft dem till ”mittemellan-skor”.
Nu börjar de bli trånga, så höstens lilla prövning blir att hitta ett nytt favoritpar ”mittemellan-skor”.
Ja huvva. Hösten är besvärlig på många sätt.