Eldfängd

På middagspromenaden tar vi en väg vi aldrig gått förut. Mathilda är trött och på dåligt humör. Mellan varven skrattar hon, men på det där nästan hysteriska sättet, som säger att känslokontrollen är låg och känslosvaret en smula överdrivet. Dessemellan önskar hon att saker försvann, brann upp eller slutade existera. Samt gör upp planer för att själv emigrera till en annan planet.

För att distrahera henne berättar jag för barnen om Havet. Det är förvånande hur mycket jag fortfarande har att säga, efter alla dessa år i inlandet. Kanske är det så att när havet väl har gripit tag i en finns det alltid i utkanten av ens medvetande. Själv kan jag nästan alltid peka ut i vilken riktning det ligger. Som en sorts inbyggd kompass. Så jag pratar på, om skeppsfynd, solkatter och klorofyllsorter, olika typer av tång och funktionen hos vågbrytare.

Klantigt nog får jag syn på en björnloka vid vägkanten och kommenterar den. Mathilda har blivit väldigt intresserad av växter på sistone så tanken var inte dum i sig, men Mathilda blir genast upprörd:

Varför finns det björnlokor om man kan få smärtsamma brännblåsor av dem? Så här får det ju inte vara! Kan den inte bara bränna upp sig själv?! Björnlokan själv verkar obrydd av att tillönskas självantändning, men det börjar bli svårt att avleda henne. Samtidigt är hon rastlös, och promenaden gör henne nog gott. Och hon vill inte alls gå hem, inte än.

Jag lyckas – med god hjälp av storebror – att avleda henne till att fundera över saker som tång, musslor och krabbor. Mathilda gillar krabbor, i alla fall i teorin. Men när hon snubblar på några stenar får hon nog, och vi ger upp och vänder hemåt igen.

Lillasyster har redan börjat gå hemåt, och Mathilda blir orolig: Var är hon nånstans? Hittar hon hem? Tänk om hon försvinner?! Jag svarar och lugnar och skämtar och försöker, men det är lönlöst. Nu blåser vinden håret i hennes ansikte. Och fötterna gör ont:

”Bär mig, mamma!”

Till slut får jag nog. Jag stannar upp på vägen och säger:

”Mathilda. Nu vill jag att du lyssnar väldigt noga, för jag kommer att säga två saker som är viktiga och som du kommer att ha nytta av dig under resten av ditt liv: Om man tänker på nåt otrevligt så får man jobbiga känslor. Och om man fortsätter att tänka på det kommer det att kännas mer och mer jobbigt. Ju mer man ägnar sig åt jobbiga känslor och tankar, desto större blir de. Så kan man inte ha det. Om man inte vill tänka på jobbiga saker måste man göra nåt åt det själv, och det man gör är att tänka på nåt annat, till exempel nåt roligt. Det är kanske inte superlätt till att börja med. Men man gör det ändå. Och då följer tankarna med. Det var det ena.

Det andra är att känslorna inte är farliga. Tankarna är inte farliga. Det händer inget särskilt för att man tänker på björnlokor, och inte heller för att man blir rädd för att de ska brännas när man tänker på dem. Det ändrar ingenting. Tankarna är som molnen på himlen, man kan titta på dem, och sen tänka ’jaha, där var ett moln’ och sen åker molnet vidare, i sin egen takt. Man behöver inte känna nånting alls för att man kommer att tänka på björnlokor, eller steniga stigar, eller skrubbsår, eller flugor, eller… Man kan bara tänka ’jaha, nu tänkte jag på en björnloka, ja den vet jag redan är farlig, så tack för omtanken, hjärnan, men jag tänker göra nåt annat nu. Och sen gör man det.”

Mathilda är inte road. Inte alls road. Men plötsligt snubblar lillasyster upp ur diket ungefär femtio meter bakom oss. Hon har trampat på en sten och gråter. Mathilda springer henne till mötes och blåser och klappar. Gråten är över innan jag hunnit fram, och tillsammans borstar vi bort lite damm och tar en titt på foten, som är oskadd. Vi går vidare. Mathilda fortsätter att klaga och tillönska både det ena och det andra en brinnande framtid. Lillasyster, som faktiskt gjort sig illa och tydligen varit vilse, är dock på gott humör, hon pratar och skrattar om vartannat.

”Men var har du varit nånstans?” frågar jag, och hon börjar på en lång och komplicerad historia om de sju minuter vi varit ifrån varandra, som slutar med en sten i diket just som hon fått syn på oss igen, efter att ha tagit in på fel stig men sen vänt tillbaka.

”Men det var inte så tråkigt att gå på fel väg alls, för jag pratade med några kor!” säger hon soligt.

”Pratade du med kor?”

”Ja. Och när jag började springa, då började de också springa efter mig!” ler hon.

Mathilda har fått syn på några gula kvastar av Johannesört i diket. Hon tar upp en blomma och gnuggar mellan sina fingrar så de blir rödlila, och visar stolt upp dem. Så säger hon:

”Mamma, om jag skulle smaka på Johannesört, vore det farligt då?”

”Hypericum”, säger jag, inte så mycket för att undervisa som för att låsa upp minnet. ”Alltså, du ska nog inte smaka på den, Johannesört har effekter på humöret, och dessutom gör den huden känslig för solljus. Den är inte precis giftig, men det är svårt att förutse effekten, och den har en ganska stark antidepressiv verkan”

Ungefär samtidigt börjar Mathilda förbanna någon ny stackars insekt, och övergår till en allmän klagovisa över livet.

”Nej smaka INTE på Johannesört”, säger storebror torrt. ”Varför chansa på att kanske bli… glad?”

Annonser

One response to “Eldfängd

  1. Jennyinthewoods

    😂😂😂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s