Skulle du vänja dig vid att äta slem eller bajs?

Om matsvårigheter, att smaka på saker och vänja sig:

Jag träffar vuxna som äter selektivt, ofta inom autismspektrum eller annan NPF. Alla beskriver de samma sak för mig:

”Att tvingas smaka på eller äta saker man inte klarar är som att äta slem eller bajs.”

Så jag har frågat mig själv: Skulle jag vänja mig vid att äta slem eller bajs, eller skulle jag betrakta de välvilliga försöken att lära mig äta ”allt” som tortyr?

Svaret är ett entydligt nej – ja. Jag skulle inte vänja mig. Jag skulle betrakta det som ett övergrepp.

Därmed är min ståndpunkt i frågan glasklar: Alla försök att ändra matvanor måste ta avstamp i personens egen vilja att förändra.

Annonser

5 responses to “Skulle du vänja dig vid att äta slem eller bajs?

  1. Den här frågan är väl så typisk för barnuppfostran i allmänhet och npf-barn i synnerhet.
    Man betror inte barn att själva avgöra vad de gillar och inte gillar.
    Det enda mina barn var tvungna att göra vid matbordet var att inte kalla mat för äcklig.
    -Det finns mat du tycker om, och mat du inte tycker om.
    Så det var inte så svårt för nån av dem.
    Däremot kan man diskutera vad det är som gör viss mat god eller inte. Då kan man ta avstamp i det när man sätter nåt nytt på bordet.

  2. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  3. Som barn tvingade mina föräldrar mig att äta kött, det var det klassiska ”ät nu! Inte peta i maten, du kan inte bara äta potatis/pasta/tillbehören!”. Framförallt pappa var uppväxt på kött, sås och potatis, allt annat var otänkbart.
    Flyttade hemifrån tidigt och blev vegetarian direkt, nu är jag vegan sen ett antal år.
    Mamma respekterar mitt val och lagar vegansk mat när vi ses, pappa klagar mycket på mitt val men jag bryr mig inte.

  4. Fast pappa ville ju säkert väl.
    Men många har så svårt attförstå att det kan vara något annat än krångel som ligger bakom.
    Idag skalade jag en mandarin som kom i min fruktlåda. Kom plötsligt att tänka på hur svårt jag hade för att skala apelsiner när jag var liten. Särskilt på vinterutflykterna.
    Man blev ju kladdig och den känslan var fullkomligt outhärdlig. Att sen sätta på sig vantar med kladdet kvar, vidrigt. Att torka med lite papper som mamma erbjöd hjälpte inte alls.
    Likaså avskydde jag allt kladdade med lera, målarfärg, deg eller så.
    Att bli smutsig var okej, bara det inte var kladdigt.
    På 60-talet hade ju ingen hört talas om NPF, jag blev aldrig utredd, och jag tror inte nån insåg att jag var annorlunda.
    Jag hade lätt för mig i skolan, och då fick resten liksom passera.
    Brorsan hade svårt i skolan, han fick diagnosen MBD, han var ungefär tolv då.
    Allt mitt krångel sågs som en följd av att brorsan krävde så mycket uppmärksamhet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s