Ovillkorlig omsorg: När vi har hand om såna som har extra svårt att följa, måste vi bli extra bra på att leda

Innan jag egentligen hunnit tänka mig för, säger jag till åhörarna på konferensen med terapeuter, psykologer, sjuksköterskor, läkare och omvårdnadspersonal:

”Det lågaffektiva ledarskapet handlar alltså om omsorg utan villkor.”

Jag tvekar lite. Ska jag kalla det ovillkorlig kärlek? Jag pratar ofta med föräldrar om om hur viktigt det är att inte villkora kärleken till våra barn, så att vi bara visar omsorg om dem när de gör rätt saker, beter sig på rätt sätt, kort sagt ”duger” eller ”förtjänar”. Men på jobbet? Vågar jag använda det kontroversiella k-ordet?

Så slår det mig: Jag kan inte fega när det gäller grundläggande principer om det mänskliga samspelet. Det vore inte bara fel, det vore att förminska mina åhörare. Och sen tänker jag – vilket är ett strålande exempel på både det ena och andra i frågan om hjärnans funktioner – ”Bo Hejlskov Elvén hade sagt det”. Och fortsätter:

”Eller med andra ord: ovillkorlig kärlek. Det där ordet som vi kanske är lite rädda för att ta med oss på jobbet, men som ändå måste vara kärnan. Vi måste ha omsorg om de människor vi har ansvar för, även i vår professionella gärning. Och vi måste visa omsorg utan villkor på till exempel prestation. För att det är grunden för allt annat vi har pratat om idag.”

Det går ett mummel genom föreläsningssalen. Många nickar instämmande, de flesta ler. Läkaren som jag pratade med en stund, ser ut som om han vill hurra högt. Jag känner mig nöjd; mest med att budskapet gick fram, men även med den skarpa vinkel jag hörde uppstod, hur tydligt det blev när jag använde lite mer drastiska ord, för att få fram just detta:

Vi är människor. Lika och olika. Men de grundläggande principerna för mänskligt samspel är inte valbara; så här fungerar vi människor, och så här är det att vara människa.

Ledarskap kommer av tillit. Tillit kommer av upplevd omtanke, förutsägbarhet, tydlighet, omsorg, och av att vi ofta lyckas ”hitta lösningar tillsammans”, som min dotter så passande uttrycker det. Tillit är gåvan vi får när vi bevisat vår duglighet i att leda.

Och när vi har att göra med människor som har extra svårt att följa måste vi bli extra bra på att leda.

Annonser

2 responses to “Ovillkorlig omsorg: När vi har hand om såna som har extra svårt att följa, måste vi bli extra bra på att leda

  1. Amen, halleluja och guskepris till det!

    En annan mamma och jag diskuterade det här när våra barn var små.
    Vi kom fram till att nyplockade blåbär, veckopeng och rena kläder, det får man bara för att man finns.
    Ridlektioner, snofskläder och snordyr elektronik kan man villkora. Efter extra arbete hemma, eller sparad del av veckopeng, eller nåt annat som är rimligt och uppnåbart. Barnet ska vara med och bestämma.
    Storebror som inte har diagnos, men är så disträ att han får professor Kalkyl att framstå som koncentrerad lade prompt sin nya gameboy i vattenbrynet.
    Vi bestämde att han fick samla poäng.
    Vi bestämde tillsammans vad som gav poäng, och hur mycket poäng han skulle samla.
    Jag tror det tog honom två månader att gneta ihop till en ny gameboy. Den nya gameboyen funkar fortfarande …

    Lillebror med asperger hade inte klarat mer än tre dar. På sin höjd. Å andra sidan har han aldrig tappat, förlorat, glömt en pryl i sitt liv.

    Kärlek är att se individen, ställa lagoma krav och låta varje blomma blomma.
    En mening från en kåserisamling rinner mig i minnet;
    -Det barn finns inte som inte hellre vill bli sedd som en utomordentlig skosnöreknytare än som kattsvansdragare.
    Så är det.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s