Blåsa glas

28 augusti 2010

Reflexerna sitter i. Jag bränner mig på handen, slickar snabbt på huden och blåser. Kroppens kallaste punkt är örsnibben, hade det onda varit på pekfingerspetsen skulle handen ha nuddat örat innan jag hunnit tänka, för att leda bort värmet så snabbt som möjligt. När man blåser instrumentglas är det mer regel än undantag att man bränner sig.

Samtidigt som jag känner kylan upplever jag också vattenångan som dunstar, värmeledningstalet i fast massa som är större än konvektionseffekten och ser i huvudet mina inre symboler för jämviktslägen, formler, energi som ändrar tillstånd. Jag kanske borde ha blivit fysiker. Matematiken är enkel och logisk, inte alls som människor.

Men glas. Glas är som människor. Den där första gången för länge sedan trodde jag att man skulle tämja glaset, tvinga det med sin vilja. Men glas kan man inte tvinga, bara locka. Långsamt, försiktigt, tålmodigt smeka det åt rätt håll.

Jag vet inte om alla upplever sin verklighet på samma sätt som jag, i principer, rörelse, jämvikt och matematik. När jag blåser glas upphör tiden att existera, och formlerna blir till ett tyst mummel i bakhuvudet. Då omfattas jag av en öronbedövande stillhet, ett exceptionellt fokus på nuet. Jag kanske skulle ha blivit instrumentglasblåsare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s