5 normala skäl att känna sig som en barnmisshandlare

  1. När man klippt håret på barnet så snabbt som man bara kunde, men det ändå innebar åtta minuters hysterisk gråt medan barnet verkligen försökte vara stilla / få bort hår ur luften hen ska andas in / Få bort håret som letat sig in på bara ryggen / få bort håret hen tror finns på örsnibben.
  2. När man ska duscha av barnet, och hen gråter över att badkaret står fel.
  3. När man ska duscha av barnet och hen skriker rakt ut för att vattnet är för varmt eller för kallt (fast man själv inte känner skillnaden mellan de två).
  4. När barnet blir förtvivlat för att hen, visar det sig, inte alls har förstått varför det är grusigt och dammigt i tvättstugan där badkaret för tillfället står. Hen har inte på något sätt satt detta i samband med det nya kaklet som sitter på väggarna, eller högarna med klinker som står på ovan nämnda, grusiga golv.
  5. När barnet får sån panik över att vara blöt och kall att hen kurar ihop sig i en boll på golvet i stället för att svepa handduken om sig och gå och ta på sig pyjamasen.

Man kan ju fråga sig varför någon människa klipper håret på ett barn som detta en helt vanlig onsdagskväll. Och det ska jag tala om nu:

För att varje hårtvätt innebär samma nivå av trauma, undantaget själva hårklippandet. Men med snaggat hår kan man tvätta håret ordentligt kanske en gång i veckan eller ännu mer sällan, medan lite längre hår måste tvättas minst två gånger i veckan. För ibland har man bara dåliga alternativ.

Jag bara gråter nu. Att barnen blir arga eller irriterade bekommer mig inte särskilt, man skaffar sig rätt snart tjockt skinn och jag går verkligen inte sönder för att någon inte tycker som jag.

Men när de är förtvivlade och jag inte kan trösta. När det till och med är jag som står för det där hemska. Då gör det så ont. Och jag önskar autismen all världens väg. För det enda jag vill är att mina barn ska få må bra. Att livet självt ska sluta upp med att riva och bita dem.

Advertisements

14 responses to “5 normala skäl att känna sig som en barnmisshandlare

  1. Åh känner igen ser så väl …
    När det vardagliga och naturligaste inte går på automatik.

    När de fullkomligt självklara inte fungerar.

    När tandborstning inte behövs eller när man inte behöver tvätta ansiktet eller nedre hygien få man kissat i blöja.

    När man inte vill kamma sig utan går. Med tovor till skolan .

    När man bara vill ha en sorts kläder oavsett väder.

    När man inte hinner äta för att ipaden fastnat i händerna…

    Att klippa sig är uteslutet och att överhuvudtaget ta sig utanför hemmet ibland. Detta även om det gäller roliga saker.

    Att aldrig höra hur det var i skolan eller vem hon lekt med eller om skolmaten

    Att inte gå fråga att vägra svara och skylla på mig om inte allt blir som hon vill.

    Få är jag elak och kräver jag något hatar hon mig…

    Att aldrig få en spontan kram utan att be.

    Att aldrig höra att jag är snäll eller att hon tycker om mig …

    Det gör ont !

  2. Kramar
    Tack och lov sällan min bryter ihop så mycket men jag känner igen smärtan av att sitta fast mellan dåliga val. Jag hoppas och ber att det blir lite bättre snart.

    Påminner mig om när jag i veckan lyckats kämpa våran till skolan när han fick ångest på måndagmorgonen över att åka iväg. Fick rådet av en på skolan att jag skulle peka med hela handen och vara tydlig för det är bra för barn med autism. Jepp stämmer i stort men inte när kraschen redan är framme. Hade inte jag vetat vad jag sysslade med hade jag kunnat göra skada genom att lyssna på det rådet. Jag tror att hon vet bättre i vanliga fall men när man uttalar sig utan att helt veta läget så…

  3. Igenkänning även här.
    Som liten skrek H så grannarna måste ha trott att tredje världskriget brutit ut.
    Maken försökte vara snäll och skojig och prata bort och det funkade ju bara inte.
    Jag höll ungen under armen och tvättade på, fort som fan.
    När vi var två som samarbetade (maken lärde sig) så gick det till slut så fort att det inte ens kom till krigsförklaring.
    Men roligt var det aldrig och just dedtta att man själv stod för det elaka, fasansfulla, nä det kan man inte skaka av sig.

    För H blev det en lättnad när hen upptäckte hundtrimmern. 0,9 millimeter, ingen match att tvätta huvudet.
    Men inte förrän i höstas förstod jag vad som var det verkliga obehaget.
    Inte alls hårtvätten, som jag trott.

    Det är fluffet som ett rent hår blir, som inte ligger still på huvudet. DET är det obehagliga med hårtvätt….

    Man tror att man kan och förstår, men man blir aldrig fullärd.

  4. Å omtanke! En spontan tanke när du skrev hår i luften – andningsmask? Kanske än mer klaustrofobiskt, men skyddar iaf mot saker i luften. Ni har säkert redan provat iofs…

  5. Relaterar. Vårt barn har dessutom inget tal och kan förklara vad som är fel men det är extremt tydligt med gråt, skrik, flaxande, duckande, slag att hårklippning är traumatisk för barnet. (Sista gången hos frisören kom okänd människa in på salongen för att kolla vad som gjordes mot barnet som skrek så). Hårtvätt är ännu värre. Men med kort hår minskas antal hårtvättar markant.
    Provat väldigt många olika strategier för att minska barnets stress och det som fungerar bäst är att tvätta håret genom att gnugga in schampot med liten handduk och ”skölja” med handduken också. Klippning görs i duschen, först blöts håret, sedan duschar barnet kroppen själv medens jag kör hårklippnings maskinen. Smidigt? Nej, men nu görs klippning och hårtvättning utan panik i ögonen på barnet och det är en enormt stor seger.

  6. Han ville inte duscha, men jag var trött och stressad och själv nära shutdown, och precis just då hade jag lyckats samla kraft till att få det gjort. När vattnet träffade honom ryggade han tillbaka, halkade och slog huvudet. Hjärnskakning. Jag kände att läkaren på akuten borde ha kastat en blick på oss och ringt socialtjänsten direkt, för maken till dålig mor…

    Det är många år sedan nu. Strax efter att han fyllde femton började han sköta sin egen dusch och hårtvätt. Jag behöver knappt ens påminna längre. Skamtårarna rinner ändå när jag tänker på det.

  7. Jag minns med fasa när ett barn skulle ha ännu en kåvepenninkur, öroninflammation. Kåvepennin är vidrigt och det ges som lösning till små barn (3 år). Första kurerna lyckades vi, delvis med bistånd av mormor som blandade sörjan i hallonsylt t ex. Nu kan inte ens hallonsylt dölja mögelsmaken i längden och vi blandade det i choklad, i sylt i frukstyoghurt och försökte förklara och muta, svälj fort så får du något gott att skölja bort smaken med sedan. Det slutade med att h*n sniffade misstänksamt på all mat och luktsinnet var alldeles utmärkt, och för säkerhets skulle så slutade barnet dricka choklad. Alla försök med ”kattmetoden” dvs att med milt våld få ner medicinen slutade vi med. Att pressa medicin i i en panikslagen treåring eskalerade snabbt och kändes bara som ett effektivt sätt att skada tilliten. Vi räknade ut att h*n troligen fått i sig tillräcklig dos och gjorde det man absolut inte får göra, vi bröt kuren. Sedan dess har vi varje gång krävt vad som helst men inte kåvepennin.

    • Igenkänning. Spruta det långt ner i halsen, nej. Stoppa det i mat, nej. Innanför kinden, nej. Håll för näsan, nej. Alltså, vi har begärt tabletter sen de var yttepyttesmå, efter första vändan med detta flytande helvete. Så gräsligt.

  8. Men så var det badandet … barn ett ville inte bada. Han hatade sandstränder och sand mellan tårna. Badkaret var superläskigt och hårtvätt hu! …. fast då fick vi supertipset av frisörskan. Ta med honom till badhuset.
    Vi tog med honom till badhuset och så fick han sitta ombytt och äta glass inne i hallen. Sedan anmälde vi honom till simskolan, till att börja med satt han bara och tittade på när de andra badade, men sedan så lockades han till slut ner i vattnet och simmar numera som en fisk.
    Med barn två ville vi slippa ALLA såna grejer så där blev det babyplask från så fort det gick att anmäla henne. De kände till duschrädda barn sedan tidigare så vi fick gå in och byta till badkläder på henne direkt vid bassängkanten. Ett och annat bråk om bästa sättet att tvätta håret har vi haft men de har fått utveckla sina egna sätt att tvätta håret själv så nu funkar det …
    Men hårtvätt är ett vanligt problem, och klippning. Min frisör en gång i tiden sa att hon fick med jämna mellanrum in femåringar med en lång filt runt huvudet. Hår som bara fått växa utan att klippas eller kammas eller tvättas ordentligt, för att barnen inte var med på det, och det ”långa håret var ju så gulligt” och då var det bara att snagga … det värsta hon visste.

  9. Känner verkligen med dig! Vi hade också stora problem med att få sonen klippt. Han fick panik och jag var gråtfärdig! Till slut blev jag desperat och provade att göra det när han sov. Jag väntade en stund, tills han sov hårt. Det låter säkert superkonstigt, men det fungerade faktiskt bra! Jag klämde fast håret mellan fingrarna och klippte av på insidan av handen, istället för på ovansidan. På så vis kunde jag hålla fast håret och slänga det i en papperskorg bredvid sängen. Lite hår kom såklart i sängen, men det brukade räcka med att byta örngott. Sötnosen stördes inte, inte ens när jag flyttade på honom för att komma åt överallt. Han vaknade inte heller under natten av hår som kliade. Inför nästa natt bäddade jag såklart rent för att få bort de sista hårstråna. Så i flera år gjorde vi på detta sättet. Alla sätt är bra utom de dåliga! För oss funkade detta sättet, men det skulle kanske vara katastrof för någon annan… Idag kan vi klippa honom med trimmer i vaket tillstånd, endast med lite protester. Hoppas det snart blir lättare för er med klippningen!
    Kram Sara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s