Soppatorsk

”Mathilda, sluta nu. Vi måste kunna vara här inne och låta. Du får sätta på dig hörselskydd. Eller gå till ett annat rum”, säger jag. Mathilda slutar tvärt att göra jämrande ljud. I stället vänder hon sig mot mig och fräser, med munnen halvöppen, som en arg katt.

Så reser hon sig och går iväg. Nu återstår bara problemet hur jag ska få henne att äta. För hon är hungrig. Hon orkar bara inte äta, fast alla andra är klara och köket är tomt, sånär som på tacofärs, grönsaker och tortillabröd. Maträtter som är en buffé i sig brukar vara ett säkert kort här hemma, eftersom alla kan ta det de vill ha. Och alla har ätit, med god aptit. Alla utom Mathilda. Jag har försett henne med en kakbit som fanns kvar, för att snabbt få styr på den nedåtgående blodsockerspiralen. Men om hon inte får i sig mat kommer hon ju snart att må etter värre.

Så hör jag att hon gått in i köket. Det dunsar och skrapar där inifrån. Det är inte så att Mathilda behöver riva ner eller förstöra något för att det ska låta så. Det bara blir lite slamrigt kring henne ibland, när hon är trött eller arg.

”Mathilda. Ska jag hjälpa dig med maten?” ropar jag, med min allra mest neutrala röst. Jag vill helst att hon tar sig nåt själv, av maten som står på bordet, men det scenariot ter sig mer och mer osannolikt.

”Ympf!” låter det, inifrån köket. Och ”Rrrrrr”. Slamrandet fortsätter. Jag förstår inte riktigt varför hon far runt så. Vi har ett pyttelitet kök. Det är inte fysiskt möjligt att ta sig mer än ett par steg åt något håll. Och så många stolar kan det helt enkelt inte stå ivägen.

”Ska jag hjälpa dig?” undrar jag igen.

”Öööööyyyymmm!” låter det där inifrån. Det där gnälljudet som jag hatar.

Jag hade ganska mycket annat att göra idag, men reser mig med en suck från sybordet och går mot köket. När jag kommer in står Mathilda och liksom vevar med armarna i luften. Hon vrider hela kroppen, fram och tillbaka, fram och tillbaka. Stolarna dunsar. Mathilda gör sitt gnällande ljud. När hon får syn på mig tittar hon mig rakt i ögonen, med förtvivlan i blicken:

”Hur ska jag kunna välja vad jag ska äta? Det är alldeles för många saker!”

Jag inser genast mitt misstag. Mathilda tycker det är svårt att välja. Det är inte så att hon inte kan välja. Men det tar ganska mycket energi. Och just nu är hon nog för trött för att ha råd med någon energiförlust. Soppatorsk i hjärnan, efter en lång och rolig skoldag. Det händer inte så ofta nuförtiden, men det händer.

”OK. Om jag gör en tortilla åt dig, äter du den då?” säger jag.

Hon nickar, uppenbart lättad. På bordet ligger ett halvt bröd, som en vit halvmåne mot den färgglada vaxduken.

”Vill du ha en halv tortilla?” frågar jag, men redan när jag hör mig själv säga det inser jag mitt misstag. Här har jag sagt att jag ska välja åt henne, och i stället ber jag henne genast om råd. Nästan utan att pausen hinner höras fortsätter jag:

”Eller nej, förresten, jag gör en hel. För man KAN alltid äta en halv, ifall man inte var så hungrig.”

Mathilda nickar. Hon är fortfarande med mig. Puh, det där hade kunnat sluta illa! Jag skämtar till det lite extra, för att få ner affekten igen:

”Men det är väldigt svårt att äta en HEL tortilla ifall man bara gjort en halv…”

Mathilda fnissar lite. Jag börjar göra i ordning tortillan, med de saker hon brukar gilla.

”Gurka?” gnyr hon plötsligt, men svarar själv på frågan: ”Den är nog slut…”

Jag råkar veta att gurkan inte är slut. Den ligger i kylen. Men det finns ingen energi till en massa förändringar av riktningen när Mathilda mår så här, så jag säger inget. Mathilda hjälper till att lägga på grönsaker. Jag brer på några skedar av vitlöksmajonnäsen hon gjorde igår. Mathilda gillar vitlök, jättemycket.

Så lägger jag på en paprikaring.

”Ingen paprika!” säger Mathilda. Hon är lugnare nu, men lugnet är skört. För när orken är slut är Mathilda som en utbränt batteri: Hon håller rätt spänning så länge det inte finns någon belastning. Det är bara när man kopplar på något som spänningen dippar och man märker att det egentligen inte fanns ström så det räckte till att börja med.

”Oj, förlåt!” säger jag. ”Du vet väl att paprika är JÄTTEBRA för oss med migrän?”

Mathilda nickar.

”Inte för att du måste äta den, alltså”, säger jag, medan jag äter upp paprikabiten. Försöka duger. Men det finns ingen poäng med att envisas.

”Varje gång jag smakar på paprika blir jag lika besviken”, säger Mathilda med eftertryck. ”Jag tänker varje gång att det kanske är godare den här gången, men nej!”

”Man skulle kunna säga att du är en obotlig optimist!” försöker jag glatt. ”Att du bara: Den här gången är det nog bättre! Det måste det vara!”

Mathilda fnissar lite. Men nej. Paprika gör henne besviken. Varje gång.

Vi hjälps åt att vika ihop tortillabrödet. Mathilda tar upp det och börjar äta i stora tuggor, medan hon sätter sig ned på sin stol. Jag lämnar köket och låter henne äta ifred. Det finns en gräns för hur mycket människor man orkar ha i sitt synfält medan man äter.

Advertisements

16 responses to “Soppatorsk

  1. Åh vilken igenkänning på det där, här har vi ibland soppatorsk redan till frukost, hur ska man kunna välja mellan fil och gröt då liksom. Men nåde den mamma som sådana mornar tar bort valsituationen och bara ställer fram fil för att barnet brukar välja det till 99% säkerhet, hon får det inte så lätt alla gånger. Utan undantag ljuder då orden -men jag skulle ju ha gröt!!!! i vårt kök. Bara att göra om och göra rätt!

  2. Jättefint! Får man maila dig? Är inte ute efter tips och råd, jag vill ge uppskattning och tacka.

  3. Så fantastiskt att hon vet och kan berätta att hon inte kan välja ❤

    • Ja, det är ju helt otroligt! Men det har inte kommit förrän de allra senaste åren. Innan dess har vi fått gissa. Det är ju mycket lättare när hon klarar av att berätta.

  4. Hej
    Jag har också migrän, men har inte hört det om paprika tidigare. Varför är det bra? (Nyfiken på allt som kan hjälpa!)
    Svara gärna om du har tid och tack för en fin och tänkvärd blogg
    /Linnéa

    • Hej Linnéa! Det är framförallt (verkar det som) de röda och orangegula färgämnena i paprika som har någon sorts antiinflammatorisk effekt för vissa migräniker, ganska många. Sen kan det möjligen vara några andra ämnen också, chilipeppar reagerar en del ju positivt på. En liknande effekt har även andra gula och röda frukter och grönsaker. Men paprika (och tomat?) lär ska vara extra bra.

  5. Vad jag känner igen det här!
    Man får inte fråga, då går det i baklås. Men man kan resonera högt. Nu gör jag så här. Är det fel, så säger hen ifrån, är det bra så tystnad.
    Inga känslor i rösten, framför allt inget som kan tolkas som pjoller.
    Sen vänder det, mitt i en tugga kan blodsockret gå över den kritiska gränsen, och humöret, resonligheten, talet är återställt och friden lägrar sig.

    Just detta att tappa all språklig kommunikation vid stark affekt är det jobbigaste för oss. När hen inte kan uttrycka sig med annat än morrningar eller gutturala skrik. Då får man ta fram storsensorerna i fingerspetsarna och gå på ren känsla.

  6. Stor igenkänelse där ❤❤❤
    Har matilda provat snackpaprika?
    Min ena gilar bara snackpaprika under en period bärav frågan😜
    Ontresant det där med paprila å migrän samt antiinflammatoriska
    Mpste läsa på om det då jag lider av migrän å har ofta inflammationer i kroppen 😀

  7. Jag känner igen mig. Alltså mig själv – och jag är 40+. Snacka om att det är jobbigt att landa i det läget när det bara finns JAG som kan ta hand om mig (min sambo veckopendlar) och på nåt vis måste jag få i mig så mycket energi att jag kan värma en matlåda eller bre en macka. Ibland är lösningen att sitta på golvet med en katt i knä och äta en bit choklad. Och så håller jag tummarna för att det bara finns en matlåda att välja på….

    • Ja. Det är verkligen orättvist tycker jag. Att som vuxen med egen NPF måste man ofta ändå vara den som stöttar sig själv så att säga. För det betyder ju att man förväntas lyfta sig själv i håret, ungefär.

  8. Jag känner också igen mig! Ibland har jag smågodis hemma och kan äta några stycken så jag orkar göra frukost.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s