Som det är

”Är det skridskor den här veckan?” undrar elvaåringen. Antingen ser han verkligen fram emot skridskodagen om några veckor, eller också har någon sagt något som eventuellt kan tolkas som att de ska åka skridskor även den här veckan.

”Nej”, svarar jag. ”Men det är teater, på onsdag. Ni ska gå till en annan skola och se på teater.”

”Vi ska se på Djungelboken”, rättar han mig.

”OK, kul!” säger jag.

”Jag vill inte ens se Djungelboken”, muttrar han.

”Så synd”, säger jag neutralt. ”För skolan är nu inte en valfri verksamhet. Så du har inget val i den frågan.” Det är inte menat som ironi, även om det kanske kan låta så för den ovane bloggläsaren. Elvaåringen har nämligen inte mycket till övers för underförståddheter. Med sådant gör man sig icke besvär. Däremot uppskattar han att man förklarar de osynliga sambanden. Allt det där som är skrivet mellan raderna. Som att man fortfarande har skolplikt fast man ska titta på teater…?!

Sjuttonåringen fnissar lite när elvaåringen lämnat köket för att ta på sig ytterkläder.

”Är jag hemsk? Jag tänker att det är fakta…” frågar jag sjuttonåringen, som har rykte om sig att vara extremt uppriktig.

Han tänker efter lite.

”Näe”, säger han och rycker på ena axeln. ”Det är ju så det är.”

 

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s