Valfriheten

Han är inte förtjust i att bli klippt. Elvaåringen alltså. Faktiskt hatar han det med en passion som gränsar till vansinne. Fast han har alltid velat ha kort hår. Så det har varit pest eller kolera. Eller det är i alla fall vad jag har trott.

Nu sitter han återigen på den där pallen, och ser lidande ut. Jag försöker få ett svar på vad han kan tänkas vilja ha för frisyr, så jag googlar och visar. Man kan göra så här. Eller så här. Eller så här.

Plötsligt säger han:

”Mamma. Är det så här att man faktiskt inte MÅSTE klippa håret?”

Frågan är uppriktigt ställd. De är alltid det. Men jag blir helt paff.

”Nej, det måste man inte”, svarar jag till slut. När jag vägt olika svarsalternativ mot varandra och kommit fram till att detta är det mest lämpliga. ”Men du hatar att tvätta håret, och du gillar inte att kamma det, så jag har sett till att ditt hår alltid är kort. Eftersom det är mer tvättning och kamning av långt hår, och det trodde jag att du helst ville undvika. Så det är bara jag som har bestämt att vi klipper dig.”

Elvaåringen nickar tankfullt. Han vill nog helst inte tvätta håret mer eller oftare eller längre tid än han redan gör. Av allt han hatar här i världen, och den listan är lång kan jag försäkra, ligger hårtvätt antagligen i tio-i-topp.

”Men jag har aldrig förstått förut att man inte måste klippa håret, mamma!” säger han.

”Det visste jag inte”, svarar jag. ”Hade jag förstått det hade jag nog talat om för dig att man inte måste klippa håret. Man kan ju ha så långt hår man vill, massor av människor har långt hår. Samuel hade långt hår när han var liten. Hannah har långt hår – fast ditt borde man nog klippa hjärtat, så vi får bort den där tovan nån gång…”

Lillasyster ser inte glad ut, men när jag visar hur lite jag vill klippa, kanske en centimeter och i alla fall inte mer än två, då vill hon i alla fall.

Elvaåringen nickar igen.

Jag pekar vidare på bilder, och frågar lite. Men han är så tydligt tagen av sin upptäckt att han inte är helt närvarande. Till slut säger jag:

”Vill du inte klippa håret?”

”Jag vet inte”, svarar han. Det är inte kod för nåt särskilt, utan betyder just precis vad han säger. Han vet inte.

”OK”, säger jag. ”Jag kan klippa Samuel först, det var ändå han som bad att få bli klippt. Och så kan jag klippa dig senare. Så har du lite tid på dig att fundera.”

Man måste inte bli klippt. Man måste inte det. Men ibland måste man få tid att smälta alla de tusen valmöjligheter som plötsligt uppenbarar sig ur tomma intet. Eller i alla fall två.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s