Om varför det inte är så meningsfullt att fråga sig ”beror detta på ADDn eller autismen”?

I den verkliga världen med verkliga personer är ADHD och autism konstruktioner som inte alltid är så meningsfulla att dela upp en enskild persons beteenden i. Man kan så att säga inte säga ”det här är ADHDn” och ”det här är autismen”, för vi är alla sammansatta varelser med en hel massa förmågor, svårigheter, preferenser och erfarenheter, som samverkar till en helhet.

Vi kan med fördel tänka på diagnoserna som stjärnbilder eller bingobrickor: De är försök att beskriva och kategorisera de kluster av symtom vi ser. Ett sätt att upptäcka mönster. Men när vi vill veta något om ett visst drag eller beteende är det mer meningsfullt att tänka i termer av förmågor, de olika lättheter och svårigheter som ingår i hjärnans:
– perception (sätt att uppfatta sinnesintryck),
– kognition (att tolka intryck så att de säger något om till exempel tillstånd, valmöjligheter, hot, egna eller andras känslor etc) och
– exekutiva förmågor (att organisera och utföra handlingar på ett sätt som leder mot relevanta framtida mål).

Sådana förmågor kan till exempel vara social tolkningsförmåga, central koherens, arbetsminne, impulskontroll, pragmatisk språkförmåga, theory of mind eller förmågan att beräkna orsak och verkan i komplexa sammanhang.

En av de allra viktigaste förmågorna för hur bra vi har det i vardagen är förmågan till affektreglering; att kunna hålla sig lugn eller lugna sig, till exempel när saker och ting inte gått ens väg. Detta eftersom starka känslor gör alla hjärnans förmågor svagare, ungefär som när tidvattnet rullar in och täcker en vanligtvis trevlig sandstrand med vatten så att bara vassruggar, ett dussintal stenbumlingar och en trist, stickig havsgrässlänt sticker upp. För en stund, kanske några timmar, går klipporna lite längre bort fortfarande utmärkt att sola och leka på, men är sandstranden är för tillfället otillgänglig.

När starka känslor – eller för den delen stark stress – rullar in försvinner de svagaste förmågorna, det vi har svårast för, först. Ibland i en så stor omfattning att personen inte klarar nåt alls av det som hen vanligtvis kan hantera. Fast vi vet att hen kan i vanliga fall, funkar plötsligt ingenting alls. ”Abonnenten du söker kan inte nås för tillfället”, som min dotter uttryckte det en gång.

Diagnoskriterierna funkar på ett väldigt specifikt sätt. De är till för att ringa in en speciell grupp genom att de som kombination enbart ska gälla en grupp, och inga andra grupper. Dvs de fyller en inkluderande/exkluderande funktion och representerar de kluster vi ser, där t ex autismspektrum är ett kluster och adhd ett annat (även om just de två ofta överlappar, enligt studier bör ca 80% av alla som har autism och normal intelligens också ha en ADHD/ADD-diagnos). Därför säger de väldigt lite om vad autism eller ADHD eller OCD eller Tourettes ÄR, utan bara hur vi definierar gränserna mellan dem. De består av huvudkriterier som man ska ha eller inte ha för att uppfylla själva diagnosen. Men diagnosen är förknippad med en massa saker, egenheter, lättheter och personlighetsdrag, som inte ens omnämns i diagnoskriterierna.

Det är väldigt viktigt att komma ihåg att många av de förmågor vi pratar om inom npf är kontinuum. Det vill säga att på populationsnivå finns ingen avgränsad grupp som har ”liten theory of mind” eller ”stora svårigheter med affektreglering”, utan det är normalfördelningar med flest i mitten och färre utåt kanterna, helt utan tomma fält mellan de tänkta grupperna. Kombinationerna av olika drag – dvs diagnoserna – är ibland kluster, men dragen i sig själva är kontinuum.

Utöver de diagnostiska kriterierna är inte diagnoser som ADHD eller autism så väldefinierade att man kan säga att det som förekommer i den ena inte gör det i den andra. Och eftersom varje person har sin egen unika mix av NP-drag spelar det ingen större roll om ett visst drag, utöver kriterierna, räknas till ditten eller datten, för i realiteten har alla med NPF stänk av både det ena och andra.

Däremot finns ju tydliga ”stora drag” som t ex att många med autism har svårt med kombinationen flexibilitet och affektreglering. Det betyder inte att det nödvändigtvis är ett autistiskt drag, utan är bara vad det låter som: ett statistiskt samband. Något som vi ser oftare inom en viss grupp än inom andra grupper.

För det finns grupper eller kluster av beteenden som är mer eller mindre vanliga. I själva verket finns nog flera hundra, och kanske tusen, subgrupper inom NPF. Så att dela in dem låter sig inte riktigt göras på något smidigt sätt. I stället handlar det om den sortens intuition som kommer av erfarenhet: ”Det här känner jag igen, det låter som dem jag pratat med som också har det på det här andra sättet.”

Några beteenden kan se liknande ut men bero på helt olika underliggande funktioner. Till exempel kan man ju ha antingen verbala tics, eller tvång, som båda gör att man bara måste säga vissa saker. Det kanske låter likadant. Men det beror på olika saker. Det påverkas på delvis olika sätt av stress, miljö, bemötande osv, och det beter sig olika med olika behandlingar.

Sen hänger ju vissa av hjärnans förmågor ihop. Ett exempel är att många med autism har svårt med grovmotoriken. Och genom studier vet vi att det finns statistiska samband mellan theory of mind och att automatiskt ha klart för sig var man har kroppen någonstans. Är man klumpigare motoriskt har man oftare svårigheter även med att tänka andras tankar och känslor. Vi är inte säkra idag på om det finns ett orsakssamband mellan dem så att det ena orsakar det andra, eller om båda två beror på någon annan, underliggande förmåga.

Vissa förmågor vi pratar om överlappar eller är sammansatta av olika saker. Impulsivitet och koncentrationssvårigheter t ex är två drag som beskrivs som olika saker, men de facto är mer som en skala av impulsivitet, från måttligt hög impulsivitet (alla människor hör saker som händer eller får syn saker, men vissa reagerar impulsivt på det, andra väljer bort det automatiskt = impulskontroll) till hög impulsivitet som inte bara stannar i tankar och ord utan även blir rent fysisk,  armen far ut, man råkar slå till nån.

Men vissa former av det vi kallar impulsivitet är egentligen en långsam minnesupphämtning. När man får meddelandet ”förra gången jag kastade en bok på min syster blev det inte toppen”, då har man redan hunnit slänga iväg den där boken. Impulskontrollen fungerar egentligen, men den får ett ofullständigt underlag av minnet.

Personligen föredrar jag mixer-analogin. Tänk att varje person är som ett mixerbord för ljud och ljus. Varje person med NPF har sina specifika egenheter, sina speciella inställningar. Några reglage är högt uppe, några i botten, och några mittemellan. När egenheterna rör några av diagnoskriterierna kan vi dela in det i diagnosklustren. Men för de övriga dragen kan vem som helst ha vad som helst, även om det är vanligare att se vissa saker inom vissa kluster (t ex perceptionsstörningar inom AST eller tidsblindhet inom ADHD).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s