Den låg-affektiva resan

Dagens lågaffektiva snabbtanke: Det här med vad vi tar till oss och tillämpar i vardagen med LAB sker i steg. Det är en sorts resa.

Först kanske fokus är på att hantera kaosartade och svåra situationer, med våld och hot, genom kaosmetoderna, som går ut på att om möjligt minska affekten och i alla fall inte göra den större, och vänta in lugnet. Och det funkar; utbrotten blir kortare och effekterna lindrigare. Wow! Vilken grej!

Och så kommer vi kanske på att vi ju faktiskt kan förebygga. Redan när vi ser att en låsning börjar närma sig kan vi avleda med något intressant, använda humor för att minska affekten eller langa fram ett tuggummi. Vi börjar tänka efter före, och undvika de vanligaste minorna. Och vi slipper en massa utbrott jämfört med innan! Hurra!

Sen inser vi kanske att justja, vi måste fundera över orsakerna till att torsdag kväll är fruktansvärd, och kanske planera om veckan. Eller kanske lider vi brist på tydlighet och bara råläcker energi för att vi inte har nog med struktur i vardagen. Eller så förstår vi plötsligt att vi måste använda färre ord, eller bara peka. Vi släpper en massa saker, en massa krav. Och en del av dem kommer vi på att vi nog behöver ta upp igen, för det blev inte bra. En känsla av kontroll, kompetens, infinner sig. Jag är nog en rackarns bra förälder, ändå!

Och så går det vidare. Inte bara framåt-uppåt, utan organiskt som en skogsstig växer vårt eget personliga förhållningssätt fram, utvecklas, förfinas och ändras. Utifrån vad som fungerar i vardagen. Ibland hamnar vi rätt. Ibland missar vi målet. Ibland är vi bara frustrerade och förvirrade. Och rätt ofta tänker vi att jomen det löser sig. Det gör det nog. Och det finns nog inte bara en väg.

Och så plötsligt en dag läser vi nåt vi skrivit för länge sen om den där dagen på ICA Maxi när ungen skrek arga ord i stället för att sparkas, och att vi tyckte att det var ett superframsteg… Men nu känner vi bara att: Ärligt talat… Vad skulle vi på ICA Maxi att göra, med det barnet, i det skicket?

Advertisements

9 responses to “Den låg-affektiva resan

  1. Ja det känner jag ungefär varje gång jag är på Ica Maxi, och jag har inte ens barn. Visst är det roligt att se framsteg?

  2. Tror att det är viktigt att komma ihåg att om man inte har kommit så långt på resan så är det där barnet som skriker arga ord faktiskt ett framsteg. Att jämföra sig med de som har svart bälte i LAB är bara ett sätt att själv känna sig misslyckad 😉

  3. Åh, så där känner jag med mig själv!! Jag är jättestolt och jätteförhoppningsfull!!

  4. Återigen tack för dina inlägg! ❤️

  5. Hahaha! Maximal igenkänning! Vi har just nu sorterat bort umgänge med halva släkten och flera vänner med jämnåriga barn för att deras krav på vår son är övermäktiga och förväntningarna på hur vi som föräldrar ska fixa honom för långt bort från det vi vet fungerar. LAB lyser med sin frånvaro i deras värld. Vår son skulle en bra dag ha energi att stå emot skiten… Men varför slösa energi på det istället för att göra något lustfyllt om det nu är en bra dag!?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s