Kulturkrock på leksaksaffären

”Men varför säger alla nej hela tiden?” undrar Hannah när vi strosar mellan hyllorna och tittar på fina saker.

Nejen duggar tätt mellan hyllorna, trots att barnen inte alls tjatar eller gnäller. Och svaret på varför är ju ganska enkelt; föräldrar tror att deras barn pratar massor mellan raderna fast de egentligen är för små för det före ungefär 8-10 års ålder, och inte särskilt skickliga på det förrän efter tonåren…

”Jomen ibland när barn säger ‘oj vilken fin’ så tror vuxna att barnen vill ha den och att de måste tala om direkt att det inte går”, förklarar jag. ”Fast barnen bara menade ‘kolla vilken fin’ och så hade man kunnat säga ‘ja den var jättefin’ och så hade det inte varit mer med det.”

Jag ser i ögonvrån att två mammor oberoende av varandra stannat upp och tittar på oss, så jag försöker mildra budskapet lite:

”Ibland säger vi vuxna helt enkelt nej av bara farten.”

”OK. Konstigt”, säger Hannah. Ganska högt säger hon det.

*Kom här mitt barn så går vi åt ett annat håll*

Advertisements

4 responses to “Kulturkrock på leksaksaffären

  1. Äger ni husdjur?

  2. Hehe…. min fråga hänger visst lite i luften, förlåt. Men min tanke kring husdjur kom då jag läste din fantastiska text om leksaksaffären.

    Alltså.

    Jag tänkte nog att ni har djur. Människor med djur är nog lite mer ”programmerade” att först iaktta och försöka förstå och sen ge ”kommando”. Tror jag iallafall. Det är det som hjälper bäst när man ska samarbeta med sitt djur. Speciellt om man äger bytesdjur, typ kanin och vill lära dom hoppa över hinder eller liknande. Det enda som funkar är att säga/visa vad djuret FÅR göra och sen förstärka det.

    Och vad har detta med din text att göra skulle man kunna tänka? Jo sambandet finns möjligen mest i mitt huvud men jag tror många mammor (och pappor) skulle tjäna på att ha husdjur och på så vis öva upp sin titt-förmåga till förmån för givande samtal istället för att stängt kommendera ut sitt NEJ. Ofta får man som vuxen en inblick i just sitt barns sätt att tänka om man bara vågar stanna upp och iaktta ett vackert mjukisdjur tex.

    Lite så tänker jag.

  3. Ah, så spännande! Vi har just bytesdjur, kaniner, höns och vaktlar. Alla sådana djur som man måste visa igen och igen vad de ska göra, och inte alls vad de inte ska göra. Dessutom reagerar de starkt och tydligt när något inte är som vanligt utan ”fel”… Hönsen vägrar att gå ut när det fallit nysnö. Vår stora kaninhanne – som mestadels går fritt på dagtid – känner inte igen en när man kommer med fel mössa, inte förrän han vågat sig fram och luktat… Och vår minsta kanin är mycket irriterad just nu för att jag bytt toa i hans bur, han stampade surt åt den. Det kommer att gå över på ungefär en kvart. Men i alla fall.

    Jag tänker att många människor skulle vinna på att sluta prata så förtvivlat mycket. Det är nog samma sak som du är inne på också. När vi betraktar människor och skeenden lär vi oss en massa saker som pratandet aldrig kan åstadkomma. Varje gång ett nytt djur kommer hem till oss tar jag några timmar till att bara betrakta. Det är oerhört lärorikt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s