Så kan man visst göra! eller Inflexibla barn behöver följsamma vuxna

Ibland möter jag föräldrar som säger ”Men så kan man ju inte göra!”, ”Han måste lära sig att…” eller ”Hon kan inte alltid få som hon vill!”. Detta alltså apropå deras barns utbrott eller implosioner och vilka anpassningar man kan göra för att barnet ska slippa tappa självkontrollen.

Det är en olycklig inställning. För den innebär att inget kommer att förändras. Om vi gör på samma sätt som förut kommer barnet att fortsätta att utsättas för överkrav och tappa självkontrollen. Föräldrarna kommer att fortsätta att undra varför barnet inte klarar av det som de bestämt sig för att barnet borde klara. Och omgivningen – till exempel syskon, grannar eller klasskamrater – kommer att fortsätta att drabbas av barnets oförmåga.

Här kommer några tankar kring detta att inflexibla barn behöver följsamma vuxna. Några punkter att hålla fast vid, när det tar emot att göra de förändringar vi tror behövs, för att vi själva har svårt att göra upp med våra inre föreställningar.

Det är väldigt lite man måste. Man måste inte fira Lucia alls. Miljarder med människor har aldrig hört talas om Luciafirande, och hör och häpna, de klarar av livet ändå! Man måste inte vara med på friluftsdagar för att leva ett lyckligt liv. Man måste inte använda minttandkräm. Man måste inte smaka på allt, och ingen omedelbar död inträffar för att man inte ens vill ha den där salladsbiten på sin tallrik. Man måste inte slå in presenter.

Det finns oändligt med krav vi kan slopa helt, för att de bara finns i vår vuxna föreställningsvärld, och inte i den reella verkligheten.

Det är inte för evigt. Vi kan anpassa ganska många saker för tillfället, och vara trygga i att barn ändå kommer att lära sig att hantera många situationer med tiden. Fast inte genom att vi utsätter dem för ständiga misslyckanden, utan genom att vi skapar situationer där de kan lyckas, ofta lite i taget. Barn lär sig strategier för att hantera sig själva en bit i taget. Och en del av hjärnans förmågor utvecklas också med tiden oavsett hur vi beter oss, under förutsättningen att barnet inte får tillbringa alltför mycket tid i affekt.

Det här vet vi föräldrar egentligen. Ingen har någonsin sett en tjugoåring som inte äter själv för att föräldrarna matade hen som liten, eller en artonåring som inte klär sig själv för att föräldrarna drog på hen overallen när hen var liten. Det funkar helt enkelt inte så. Många saker vi gör nu, gör vi för att underlätta för barnet att lära sig att göra dem själv. Vi undervisar genom att anpassa.

Verkligheten struntar i vad du eller jag tycker om den. Barnet klarar vad hen klarar, oavsett vad vi vill. Att önska att barnet skulle klarar mer än hen kan är lika meningsfullt som att skicka önskelistor till tomten, det vill säga inte alls. Det är också ganska taskigt mot barnet, som ju klarar vad hen klarar, oavsett om vi är beredda att ändra sättet vi ställer krav på, så att hen kan hoppa över den där ribban. Några exempel:

  • Barnet klarar inte mer för att vi tycker att hen borde det.
  • Barnet klarar inte mer för att vi tycker att hen måste lära sig.
  • Barnet klarar inte mer för att hen ju har misslyckats med detta många gånger.
  • Barnet klarar inte mer för att hen har en viss ålder.
  • Barnet klarar inte mer för att hen har syskon.
  • Barnet klarar inte mer för att andra hamnar i kläm.
  • Barnet klarar inte mer för att hen klarat av något liknande, fast under andra förutsättningar.

Barnet har små möjligheter att få det att funka på egen hand. Om barnet enkelt kunnat tänka ut nya strategier, skärpa sig eller ändra på förutsättningarna hade det nog inte funnits ett problem. Det innebär att om vi lämnar problemlösningen till barnet med den omogna hjärnan och de mindre önskvärda lösningarna, då kan vi verkligen inte förvänta oss situationer som fungerar.

Det passar sig inte att vuxna människor ÖNSKAR att barnet klarade mer, eller TYCKER att barnet borde bete sig på ett annat sätt. Det som passar sig är att vuxna tar ansvar för att sätta ribban på ett sånt sätt att barnet klarar att behålla självkontrollen. Även om det måste ske på bekostnad av den vuxnes kulturella föreställningar eller osäkerhet om hur framtiden ska bli.

Vi kan göra som vi alltid har gjort, och få samma resultat. Eller så kan vi göra på ett nytt sätt, och få ett nytt resultat. Det är upp till oss.

Advertisements

4 responses to “Så kan man visst göra! eller Inflexibla barn behöver följsamma vuxna

  1. Ibland vill jag bara gråta när jag läser dina inlägg. För jag känner igen det och för att jag inser hur mycket vi inte förstått och hur fel det blivit.
    Tack för att du är så klok

  2. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  3. Du skriver så otroligt bra, det är som att någon läser mina tankar. Jag fick diagnosen Asperger för en månad sen och skickar ofta dina inlägg till mina familjemedlemmar för att försöka få de att förstå. Alla har frustrerande nog fortfarande inte förstått men jag fortsätter kämpa och hoppas de fattar någon dag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s