Men hur orkar man vara lågaffektiv med barnen hela tiden?

Det finns ju ingen som är perfekt hela tiden. Många får för sig att jag är det, för att jag skrivit en bok, liksom… Men jag smäller i dörrar och skriker jag också, och kommer med helt galna krav som jag i efterhand bara skakar på huvudet åt. 😉 Att veta är inte att göra. Att kunna är inte att klara. Att förstå är inte att orka.

Min plan är att vara lågaffektiv med mig själv. Att hellre än att tänka ”jag ska skärpa mig” tänka ”hur kan jag förebygga det här så det inte händer nästa gång? Vad kan jag ändra i miljön, i strukturen, i tid och plats osv?” Det upplever jag verkligen hjälper.

Jag ser det inte som att gå framåt eller bakåt. Jag ser det som livet. Att ingen lyckas hela tiden. Tricket är att resa sig och försöka igen.

Annonser

8 responses to “Men hur orkar man vara lågaffektiv med barnen hela tiden?

  1. Jag tror att det är väldigt nyttigt när du skriver sådana här inlägg. Man kan behöva föredömen på att resa sig igen likväl som att inte trilla.

  2. ❤️Tack för dina kloka inlägg❤️

  3. Exakt så håller jag på själv.
    NPF-Förälder?
    Tacka och ta emot.
    Våra barn lär oss bli våra bästa jag i vardagen.
    Och att genom dem möta fördomar hos andra.
    Ger oss kunskap om vilken människosyn vi vill ha som vår egen.
    Sen att se sina egna brister, först med en rejäl käftsmäll (vad håller jag på med ?) och sen med humor 😂.
    Kursen i personlig utveckling är redan integrerad i vardagen….

    Tack ! För en underbar blogg ❤.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s