Strategier eller varför varje familj behöver en Åsna

Länge, länge har pappan tränat barnet. I att ta till skämt för att lösa upp en spänd situation. Det började med att pappans alter ego, Åsnan, flyttade in hos oss. Åsnan tänker bara på sig själv. Och på hö. Ganska mycket på hö, faktiskt.

Åsnan dyker upp när det är fara å färde. När pappan har sagt till för strängt, eller barnet plötsligt tappat orken, då har Åsnan genast kommit till undsättning. Ibland har Åsnan tiggt om att bli kliad på ryggen. Ganska ofta har han sagt att ingen får ta hans hö, och förresten, vadå hö, här finns inget att se, inget alls. Bara gå vidare. Lämna de använda tallrikarna på bordet, där Åsnan kan slicka på dem, vadå slicka, nej det har Åsnan ALDRIG sagt! Verkligen inte! Bara ställ de där läckra, runda krispigheterna på bordet och lämna köket.

Ibland har Åsnan buffat med nosen på ledsna barn. Ibland har han burit dem på ryggen, fast sällan åt rätt håll, inte förrän barnen ryckt Åsnan i rätt öra, så han fattat vartåt han ska… Åsnan har i sin charmiga åsnighet varit som en riktig familjemedlem, en lustig figur som desarmerat upprörda barnbomber på löpande band. Men idag är Åsnan någon annanstans. Bara den trötta och ganska stressade pappan står i köket och plockar i diskmaskinen, när tioåringen ska lämna bordet.

”Har du dukat av din tallrik?” undrar pappan. Och tioåringen blir irriterad. Han blir så lätt det. Innan han ens vet ordet av kan känslorna ha dragit iväg.

Jag ser hur barnet drar upp axlarna mot öronen, och hur ögonen blir smala. Automatiskt tar jag ett steg åt sidan för att lämna utrymme ifall han behöver rusa ut. Men så ser jag hur axlarna släpps ner igen. Något är på gång. Något jag aldrig sett förut.

”Men Åsnan!” säger tioåringen, i ett tonfall någonstans mittemellan skämt och ilska. Han gör en kort paus och samlar rösten, för att få bort de sista spåren av irritation. ”Man ska ju inte äta tallrikar, har jag ju sagt! Du får den inte!”

”Men de är ju så goda ju!” säger Åsnan – som mirakulöst dykt upp ur tomma intet igen – lite gnälligt. Åsnan är rätt ofta gnällig. Och ibland sur. Särskilt när han inte får smaka på saker som ingen annan än Åsnan skulle komma på tanken att äta.

Tioåringen skrattar förtjust. Under åsnebuffanden och vänskapligt munhuggande dukas tallrikar och bestick av från bordet. Sedan skuttar tioåringen ut ur köket. Pappan fortsätter med sina bestyr, som om han inte märkte miraklet som just skedde.

Resten av dagen går förbi i lättsam ro. Flera gånger är barnet på vippen att explodera, för att allt snabbare komma på lösningen:

”Men Åsnan! Sluta nu har jag sagt!”

I varje människas liv kommer en punkt när hon nästan tappar greppet, men i sista ögonblicket kommer på hur det var man gjorde för att behålla det. I många år nu har pappan tränat barnet, i den ädla konsten att avleda sig själv med hjälp av humor. Idag gav det för första gången utdelning. Och vilken utdelning sen!

2 responses to “Strategier eller varför varje familj behöver en Åsna

  1. Underbart 😀

  2. Åh jag blir alldeles varm av att läsa! Fina knasiga åsnan. Älskar den enorma styrka som uppstår när pusselbitar plötsligt faller på plats, kraften och glädjen i blicken ”jag kunde själv” och den härliga närhet som bara kan uppstå i en familj där alla kämpar tillsammans med något få utanför förstår.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s