Hårda bud

Jag avbryter tjafset mitt i en mening:

”Men Mathilda!” säger jag, med tonfallet som inte är öppet för diskussion. ”Titta på Hannahs utseende. Verkar hon glad? Nej, hon är besviken och ledsen. Då passar det inte bra att argumentera emot och dividera. Det som passar är att visa medkänsla och vara snäll.”

Mathilda ser förorättat på mig.

”Ja, det spelar ingen roll vad du tycker om det”, svarar jag lugnt. ”Det är så i alla fall.”

Det finns nämligen bara ett lämpligt sätt att behandla en lillasyster som håller på att gå upp i molekyler över att någon argumenterar emot för precis, exakt varje ord hon säger, och det är inte att fortsätta argumentera. När man upptäcker att man bara gör någon mer upprörd, då säger man ”Oj, förlåt” och sen håller man tyst. Och jag gör inga ursäkter för hur verkligheten ser ut, den är inte mitt fel. Såna komplicerade tonfall – att beklaga budskapet men ändå framföra det – skulle Mathilda bara tolka som osäkerhet, som om jag innerst inne tyckte att jag var orättvis eller kanske till och med hade fel.  Och den osäkerhet hon uppfattade skulle smitta henne själv, och det hade definitivt blivit dåligt. Mathilda reagerar inte bra på osäkerhet.

Så jag tvekar inte på stavelserna. Däremot behöver en viss trettonåring nu en väg ut, för att inte tappa ansiktet och därmed humöret. I skämtsam ton blinkar jag åt henne:

”För tyvärr, och tack och lov, ändras inte verkligheten på grund av vad vi TYCKER om den.”

Mathilda fnissar lite och sätter sig på sin stol vid matbordet. Tänk om verkligheten bara ändrades för att man tyckte nåt, det vore ju fånigt! Den skulle ju ändras hela tiden, för alla skulle tycka saker!

Och äntligen får lillasyster vara besviken ifred, utan ifrågasättanden. Hon är inte överdrivet tacksam för mitt ingripande, inte så det syns i alla fall. Men det är inte heller hennes jobb. Mitt jobb är däremot att se till att hon får äta sin frukost utan att explodera. Och nu har jag gjort det.

Efter en liten stund, när jag märker att lillasyster inte lugnar sig på egen hand, säger jag: ”Ska jag berätta några saker om hur man kan göra när känslorna blir jättestarka, för att kunna lugna sig igen?”

Hon tar ivrigt min hand och drar iväg mig ut i hallen där vi kan vara ensamma. Och så tränar vi. På att känna hur handen känns. Fingrarna mot handens insida, håren på utsidan, är handen varm eller kall? Sen blir det fotens tur. Hur känns den? Och kanske jag kan få hjälpa till att borsta hennes hår, som jag gillar så mycket? Innan hon vet ordet av har lillasyster glömt bort det arga. Hon kvittrar som en lärka när hon tar på sig ytterkläderna.

Så lika. Så olika. Och så fullständigt omöjliga att lämna ensamma i samma rum i mer än fem sekunder i sträck.😉

4 responses to “Hårda bud

  1. Jag kan rekommendera att aldrig lära Mathilda något om social konstruktivism. Alternativt tvärt om, hon kanske finner det givande😀

  2. Herregud vad ni inte är ensamma om dessa händelser. Fantastiskt inspirerande att höra om era situationer. Och lösningar🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s