Allodyni: När vanliga saker gör ont

Från våningssängen hörs ett illvrål.

”Iiiiiiiiiiiiiih! Iiiiiiiiiiiih!”

”Eh… Va?” säger jag.

”Iiiiiiiiiih!”

”Mathilda. Jag förstår inte vad det är. Prata med mig!”

”Det gör ont i min arm!”

”Jaha. Ok. Var någonstans?”

”I armen!”

”Visa mig. Peka.”

”Det gör ont här i armen!”

”OK. Har du gjort nåt särskilt med armen?”

”Tror inte det. Det gör oooooont. Jätteont!”

”Kan du röra på den?”

Mathilda vevar demonstrativt runt med armen. Hon kan röra den. Väldigt bra.

”Bra. Kom ner så du kan gå runt lite och röra dig så släpper det nog snart. Ibland har man legat på armen eller haft den böjd på något sätt, och då hjälper det med rörelse.”

”Iiiiiiih!”

”Vad är det nu då?”

”Jag vill inte ner! Vill inte!”

”OK. Du behöver inte komma ner. Bara rör på armen och axlarna och ryggen” visar jag. ”Så släpper nog smärtan snart. Eller så kommer du ner och öppnar kartongen med mig.”

Mathilda börjar rulla med axlarna och vrida överkroppen åt sidorna. Bra.

Själv går jag in i mitt rum för att öppna kartongen med kontorsmaterial som kom med posten igår. Orsaken till det är dubbel; dels behöver jag lämna Mathilda ifred en liten stund så att hon får samla sig. Och dels vet jag att kartongen har en chans att locka ner henne. Och jag kan lika gärna öppna den som att göra något annat.

Det är inget särskilt i den bruna wellpapplådan jag ställer på sängen men Mathilda älskar pappersvaror. Älskar, älskar. Och nu minns jag att det nog kan finnas något mönstrat papper däri, mellan plastfickor och pärmförvaringar.

”Smart drag, Tina”, tänker jag för mig själv.

Efter en liten stund kommer Mathilda nyfiket studsande. Hon sätter sig mittemot mig och börjar riva ur packmaterial ur lådan. Sedan skriker hon plötsligt till.

”Vaärenurå?” undrar jag.

”Det gör ont i min fooooot! Min fot gör jätteont!”

Jag blir trött.

”Men Mathilda. Det där är ju bara perceptionsstörningar”, säger jag.

”Du fattar inte! Min fot gör ont som om nåt knakat fel, det är nåt fel i min fot, det gör jätteont!”

”Jaha. När knakade det i din fot?” kontrar jag. Faktafrågor är ett säkert kort när hon ännu inte hunnit bli jätteupprörd. Med åren har jag tvingats bli de nästan omärkliga avledningarnas drottning. Som att hålla sig till ämnet, men ändå sätta igång tankeprocesser så att upptrappningen av känslor kommer av sig.

Mathilda tystnar och tänker efter. Det märks att hon slappnar av i kroppen så fort hennes uppmärksamhet riktas bort från foten. Det märkliga med smärta är att när vår uppmärksamhet är helt riktad på något annat försvinner den för en kort sekund. Så är det för alla människor. Smärtforskning är oerhört intressant.

”Det har inte knakat i min fot”, säger hon till slut.

”Inte alls? Inga knäppanden eller knakanden?” undrar jag. Jag tror inte att det har knakat i foten, för det hade jag nog fått veta, med ett orkesterstycke till allra minst. Men det kan ju förstås ha gjort det. Och om jag ska kunna hjälpa henne med smärtan behöver jag veta vad den kan beror på. Inte bara ha en hypotes. Såklart måste jag ta ”jätteont i foten” på allvar, och utesluta nåt farligt.

”Nej.”

”OK. Nej, det hade du förstås märkt”, säger jag.

De senaste dagarna har Mathilda haft ont ett par minuter i taget på diverse ställen. Så min preliminära diagnos är nu bekräftad: Allodyni. När hjärnan förstärker vanliga känselintryck så att de gör orimligt ont. Inom NPf sker det oftast på grund av energibrist. Hjärnan är för trött för att tolka sinnesintrycken exakt, helt enkelt. Det blir som en brusig radiomottagare; allt skrapar.

”Ibland när hjärnan är trött tolkar den vanliga känslor i kroppen som smärta. Då gör det ont fast det egentligen bara var en helt vanlig känsla inne i foten. Det är som när ljud eller ljus blir jobbiga för att man är trött. Saker som bara borde kännas lite gör ont.”

Mathilda protesterar:

”Du förstår inte. Jag har jättejätteont. Min fot gör jättejätteont.”

”Jo, fast du sitter på sängen och säger att det gör ont”, säger jag neutralt. ”Jättejätteont, det är när man inte kan prata av smärta. Eller ligger på golvet och inte orkar röra sig för att det gör så ont. Ont i foten och vanligt prat är jätteont, men det är inte jättejätteont.”

Mathilda nickar lite. Hon håller med mig. Det är riskabelt att bedöma andras smärta, i synnerhet när de inte har ett tydligt kroppsspråk som de flesta. I ärlighetens namn var det en chansning att försöka gradera ner smärtan. En kalkylerad chansning, som bygger på att jag brukar veta hur ont hon har, men ändå. Mathilda kan ha väldigt ont utan att andra märker det. Och det är inte snyggt att ta sig tolkningsföreträde. Men när jag märker att hon är med mig kan jag ta ut svängarna lite.

”Du vet, om det är nåt farligt i foten, då gör det jättejätteont”, säger jag. Fortfarande uppmärksam på om vi har samma åsikt eller inte.

Om jag ska lyckas med det jag precis har föresatt mig, att prata ner smärtan genom det som kallas kognitiv omtolkning, att lindra Mathildas smärta genom att lindra hennes oro för vad som kan vara fel, då måste vi befinna oss på samma sida. Hon får inte känna sig som om jag är emot henne. Vi måste också röra oss framåt i resonemanget i samma hastighet. Det får inte bli för ryckigt, så att den sköra linan av samförstånd brister och Mathilda känner det som om jag lämnar henne på efterkälken. Medstånd. Samhörighet.

Mathilda är inte helt övertygad. Jag tar till humor.

”Jomen man kan inte precis bryta ett ben utan att märka det på morgonen” skämtar jag. ”Bara, oj hoppsan, nu har jag visst råkat bryta ett ben, dingel, dingel…”

Vi fnissar lite tillsammans. Mathilda är lugnare nu.

”Hur ont nåt gör först hänger ju ihop med hur farligt det är. Om nåt är väldigt farligt ska det göra väldigt ont. Och om det är helt ofarligt ska man bara känna det lite grann.”

Det är en grav förenkling, och det plågar mig lite. Jag lyfter metodiskt ut sakerna ur kartongen mellan oss medan jag funderar på om den mer exakta förklaringen, att saker gör precis så ont som hjärnan har fått för sig att de är farliga, helt oavsett farlighetsgrad, vore till nytta eller skada just nu. Jag bestämmer mig för att den förenklade sanningen tjänar Mathilda bättre.

”De senaste dagarna har du haft ont på alla möjliga ställen”, säger jag. ”Jag tror att du helt enkelt har ont för att du är trött.”

”Jag har jätteont i foten!” säger Mathilda. Fast nu är hon bestämd, och inte rädd längre. Det kan jag hantera.

”Kolla här”, säger jag och räcker fram det mönstrade pappret jag hade på känn skulle finnas nere i lådan.

”Oooh!” säger Mathilda förtjust.

”Jag tror du ska ta en Pinex” säger jag. Det är den enda sortens värktablett, eller ja, pulver, hon nånsin kan tänka sig. Mathilda tycker det låter som en bra kompromiss. Jag tror hon har ont i hjärnan, men hon vet att hon har ont i foten, och hon vet att smärtlindrande medicin hjälper.

Det är egentligen inte smärtan jag vill behandla. Paracetamol har en viss effekt på själva överretbarheten i hjärnan. Om hon får i sig det finns en god chans att själva runthoppandet av smärta har slutat när den går ur om några timmar.

Fem minuter senare går hon ut i köket utan att prata om sin fot. Jag kan förstås inte veta om den fortfarande gör ont eller inte, och jag är helt säker på att något känns i den, som är obekvämt. Det är inte så att hon hittar på eller förstärker smärtan själv. Men har man en hjärna som ibland blir överretad, då hjälper det verkligen att bli lugnad i att det inte är något farligt. Det vi tänker om smärta ändrar smärtan. Det hjälper med avledning. Det hjälper också att någon som har en tvärsäker röst säger att medicinen kommer att börja hjälpa fort. Och det hjälper att bli tagen på allvar.

Själv fortsätter jag att sortera pappersvaror.

One response to “Allodyni: När vanliga saker gör ont

  1. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s