Mindfulness för ADHDisar eller konsten att inte krångla till det

Jag har länge lekt med tanken att skriva en bok som skulle heta Mindfulness för ADHDisar. För när poletten väl trillade ner för mig, då var det kanonbra! Men som det ofta beskrivs eller är uppbyggt får man ligga i krig med sig själv om man har ADHD…

Folk med ADHD vilar i att göra. Så är det. Inte i att ta fem minuter och fokusera på smaken av ett russin (yikes, det finns en hel del sinnesintryck man inte ens VILL fokusera på), eller i att ”sitta i en upprätt pose”… Nej. Man går, eller ligger, eller sitter precis som det känns bekvämt. Eller skalar potatis, eller viker tvätt, eller gör nåt annat som man kan göra utan att fundera så mycket.

Av samma orsak är det bra att ha en ljudinspelning eller träna tillsammans, hellre än att bara försöka fokusera på egen hand eller på inre bilder… Att det händer något, som gör att man faktiskt återkommer till fokuset i stället för att ta tre andetag och sen glömma att man höll på att meditera, eller somnar av tristess.

Dessutom är saker som att räkna andetagen eller liknande bra, eller att faktiskt röra sig långsamt, stretcha, qigong, enkla yogarörelser eller liknande. Att vila i att göra. Inte att vara stilla och känna på krypet i kroppen byggas upp till panik…

Man kanske till och med ska prata med sig själv högt; många med ADHD har inte utvecklat en stark inre röst utan behöver höra sig själva säga grejer för att kunna lyssna på tankarna. Eller titta på en viss bild. Använda viss musik. Helt enkelt tänka att situationen måste innehålla de nödvändiga hjälpmedlen och påminnelserna för att man ska kunna lyckas, precis som vi alltid måste tänka inom ADHD-fältet.

Sen är det ju detta med längden på fokuset, att stanna på en enda sak. Jag tycker att man med fördel börjar med att låta uppmärksamheten vandra i kroppsupplevelsen tex. Bara följa den runt. Nu känner jag hur käkarna känns.Och tinningen. Och höger hand. Och ena foten. Med tiden kan man fokusera längre stunder, men det är inte där man ska starta, då blir den en enda lång plåga.

Sen är många med ADHD flum-allergiker. Inte alla. Men många. Så där behöver man ha en lärare eller ledare eller skiva som inte handlar om att ”föreställa sig att man är ett träd…” eller har en tillgjord röst, eller lägger på saker som att man ska slappna av eller annat som inte hör till själva mindfulnessbegreppet. För såklart kan man slappna av och tillämpa mindfulness, men mindfulness i sig själv innebär inget annat än medveten, icke-dömande, nyfiken uppmärksamhet på nuet. Oavsett hur nuet ser ut.

Och är man mer för metaforer beöver man kanske just detta med träd eller vågor eller ljus eller löv som fladdrar i vinden… För en del är det bra. Men för många är det faktiskt inte alls bra utan en stor stress, eller rentutav obegripligt. Det riskerar att blir en press på att prestera, som ju är raka motsatsen till att vara, som är kärnan i mindfulness.

Så min erfarenhet är att för personer med ADHD är metaforer som blad, ljus, vågor eller vinden ofta är att krångla till ett väldigt enkelt begrepp: När du upplever nuet gör du rätt. Även när du upptäcker att du svävat iväg i tankarna, eller slutat andas eller är spänd, eller arg, eller har ångest, eller är stressad, eller…

Mindfulness handlar om att lägga märka till utan att värdera. Det är inget man ”lyckas” eller ”misslyckas” med. Det vore som att säga att man lyckas eller misslyckas med att andas, eller att hjärtat misslyckas med att slå i ”rätt” takt. Så är det såklart inte. Man kan inte uppleva ”fel”. Det går inte.

5 responses to “Mindfulness för ADHDisar eller konsten att inte krångla till det

  1. Intressant! Jag har tänkt precis samma sak, och haft samma erfarenhet fast utan adhd-kopplingen. För mig känns det alltför konstruerat att sitta och titta på ett löv eller andas, det blir inte av. Men om jag målar eller tecknar upplever jag att det är medveten närvaro helt naturligt. Eller lagar mat, diskar osv. Och jag har inte adhd. 😊

  2. Det är såklart inte exklusivt för dem som har ADHD, att gilla mer konkreta och mindre flummiga sätt.😀 Däremot kan det vara väldigt mycket svårare för vissa med ADHD att se förbi utsmyckningarna, och strunta i dem.

  3. Intressant!!

  4. Som alltid när du skriver; intressant! Har försökt hjälpa min 9-åring med ADHD att stanna upp och inte skrämma sig själv genom att varva upp mer och mer och mer. Särskilt på kvällen när han är trött. Försökte med mindfulness och andningsövningar och upplevde precis det du beskriver; det verkade mest vara en plåga. Ditt inlägg bekräftade mina tankar; att mindfulness i klassisk tappning (liggandes och utan andra stimuli än de egna andetagen) faktiskt inte är bra och rogivande för honom. Då får förståsigpåarna säga vad de vill.🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s