Intygshysteri, omgång fyrtioelva.

Hej!

Jag skriver till er för att Skolskjutskontoret hävdar att det är ”skolchefen för din skola” som beslutat att man till ansökan om skolskjuts (busskort) ska bifoga läkarintyg.

Att kräva en massa olika läkarintyg för ditten och datten är att systematiskt försvåra tillgängligheten av kommunens insatser för redan belastade familjer. För att inte tala om slöseriet med landstingets medel: Ska specialistläkare skriva intyg om skolskjuts varje år kring barn som har livslånga och medfödda funktionsnedsättningar? Är det så vi ska kapa köerna i vården?

Jag har barn med autism och ADHD, dvs neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Ett av dem tillhör Oasen, samtliga har speciella anpassningar i skolan utifrån sina behov. Inget av dem kan röra sig ensamt i trafiken, eller ta sig till eller från skolan (ca 2.5 km den minst farliga vägen) ensamma. Inget av dem har heller energi nog till att ta skolbussen varje dag. Men de flesta dagar kommer de att åka skolbuss hem. Och det är alltså skolbuss, ingen av de vanliga busslinjerna.

Nu har det kommit till min kännedom att vissa chaufförer frågar efter busskort, och att de kort barnen har tydligen inte längre fungerar. Alltså behöver jag fixa nya busskort åt dem. Och då ska det återigen ansökas och bifogas läkarintyg.

Habiliteringen i Borlänge har de senaste åren haft en läkartjänst på 25%. Nu står de utan egen läkare. Jag överlåter åt er fantasi att tänka ut hur lätt det är att få tag på en läkare och hur väntetiderna ser ut. När man väl får prata med en läkare är vederbörande ingen som är insatt i det specifika barnet, utan om hen ska skriva ett intyg innebär det att en förälder får diktera det. Varför? Till vilken nytta? Vore det inte enklare att lyssna på föräldrarna direkt?

Men hur kan man veta att barn med funktionsnedsättningar behöver åka skolbuss i år igen, utan läkarintyg? Tja. Man till exempel betänka att autism eller ADHD inte går över, så chansen att barnen som inte klarat sig på egen hand plötsligt gör det under grundskoletiden är ganska liten. Man kan även betänka att om barnen hade möjligheten och friheten att själva ta sig till och från skolan för egen maskin hade de nog valt att göra det. Barn brukar uppskatta självständighet, och vara mindre förtjusta både i att passa tider och att vänta på bussar.

Man kan även fråga rektorn, om något är oklart, eftersom hen känner till vilka barn som har stora stödbehov. Och, om det verkligen tar emot, kan man jämföra kostnaderna för alla dessa intyg, handläggare och beslut, med kostanden för skolkortet, och fundera över vem landstinget ska fakturera för utfärdande av onödiga intyg. I stället för att begära att svårt belastade familjer ska jaga svårt belastade läkare om formaliteter.

Sammantaget är kravet på läkarintyg för att ansöka om skolbuss vid till exempel autism eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar inget mindre än bisarrt. Det handlar om rätt många familjer som varje år ska lägga sina högst begränsade resurser på att bevisa att deras barn fortfarande har behov av sånt som nästan alla barn med de här diagnoserna har behov av.

Sånt här blaj får ni helt enkelt sätta stopp för. Vi kan inte ha system som kräver att de som behöver mest hjälp ska ägna merparten av sin tid åt att försöka bevisa att de behöver den. Det är både ineffektivt och moraliskt förkastligt.

Vänliga hälsningar

Tina Wiman
Journalist och funkismamma

11 responses to “Intygshysteri, omgång fyrtioelva.

  1. Skolläkaren????

  2. Alltså jag menade att skolläkaren borde ju rimligtvis kunna skriva om busskort för skolan.

  3. Jag tycker på ett sätt denna kontroll är bra

    Jag är ett av de nu vuxna som hade all hjälp med assistent och skolskjuts som barn
    Och diagnoser utvecklingsstörning och Autism, adhd

    Nu till min poäng

    Som vuxen för några år sedan avskrevs alla dessa diagnoser och jag blev av med all hjälp

    Efter detta har jag börjat jobba och inte varit deprimerad och haft kontakt med psykiatrin lika mycket som innan.är gift och har barn

    Tyvärr fick jag diagnosen borderline med förklaringen att min barndom och tonår var undermåliga.
    Ända kontakt jag har med psykiatrin idag är när jag behöver ny medecin.

    Men jag klarar av mitt hem och mitt barn och mitt jobb i vården utan problem.

    Och hade de kontrollerat mina diagnoser och intyg både till rätten särskola och skolskjuts
    Så hade jag varit klar med min drömutbildbing.

    Förlåt för långt inlägg

    • Det är såklart är jätteviktigt att diagnoser och stöd är anpassade till personen, som in historia visar! Fast skolskjutskontoret har ingen kompetens att kontrollera att diagnoserna stämmer, precis. Det enda som händer är att ännu ett intyg ska skickas till ännu ett ställe. Av de tvåsiffriga mängder intyg som folk vill ha för ditten och datten varje år.

  4. Typ så, eller när man behöver ha sitt intyg till vårdbidraget utfärdat och tar upp det med neurologen vid dotterns besök. Tänker oj det var snabbt jobbat när det dyker upp en knapp vecka senare i posten och man inser när man öppnat brevet att det bara är att börja om från början när grunddiagnosen är fel, språkstörningsdiagnosen är fel, årtal är fel och man möts av beskedet -tyvärr er läkare forskar den närmsta månaden när man ringer för att få ett nytt. Men, men som funkisförälder har man ju all tid i världen och absolut inget annat för sig!

  5. Å herre…. All denna administration! finns det något mer administrativt utmanande än att rodda familjens kontakter??

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s