Vardagshjältar

På tåget hem är jag trött. Riktigt trött. Familjefritt i all ära, men jag har jobbat alldeles för mycket och sovit alldeles för lite. Så när familjen med rätt många barn varav tre under fyra år kliver på, då skruvar jag upp ljudet i mina hörlurar och hoppas att de inte ska sitta nära mig. Vilket de naturligtvis gör.

Jag tittar på datorskärmen framför mig, lyssnar i mina hörlurar och ignorerar. Not my circus. Not my monkeys. Då och då når mig brottstycken av ”men mamma han sa”, ”det var min kopp ju!” och ”det är faktiskt min tur att ha plattan faktiskt!”, men inte mer än så.

En del passagerare skruvar på sig. Jag börjar tänka sura tankar om föräldrar som inte håller ordning på sina barn, men hejdar mig. I stället tackar jag min lyckliga stjärna över att vara barnfri på den här resan, och undrar stillsamt vad medpassagerarna hade tyckt om min familj. För det här är små, men rätt vanliga barn. De kivas lite, har lite myror i brallan och visst, det är lite högljutt ibland. Men ingenstans i närheten av vad jag är van. Och vad jag anat att medpassagerarna inte är vana.

Snart ska vi av. Det är trångt. Det är stökigt. Något av barnen vill kissa. Ett annat stannar mitt i vagnen så att kön mot väskorna stannar upp.

”Gå nu!” förmanar den ensamme föräldern. Man kan både se och höra att hen är trött. För mycket jobb. För lite sömn. Barnen som gnäller och bråkar. ”Det är min mugg! Faktiskt!” och ”Jag måste-måste-måste kissa!”

Så stannar tåget. Människoraden börjar röra sig. Och miraklet inträffar. De buffande barnen förvandlas till en lydig rad. Storasyster har lillasysters hand i ett fast grepp. Något barn blir buret. Ett annat går målmedvetet på egna korta små ben. Alla lyssnar uppmärksamt på föräldern.

Och jag drabbas av en lust att hurra högt. För en trött förälder som vant manövrerar barnahopen av tåget. För alla dessa vardagshjältar vi kallar småbarnsföräldrar. För det vackra samarbete som nästan bara händer i en familj.

Innan jag vet ordet av är jag hemma. Det är stökigt i hallen och något från köket luktar skumt. Barnen är uppe, men det är oklart hur långt de kommit i kvällsrutinerna. Det stojas och skrattas och jag tänker på mitt tomma, tysta hotellrum. Så futtigt det ter sig mot de kladdiga kramarna, alla nya pokemons som ska visas och berättelserna om bussresor som inte funkat.

Jag kramar och blir kramad av de flesta. Maken försvinner lite diskret någonstans på vägen, han har roddat familjen själv och är trött. För mycket jobb. För lite sömn.

Jag hivar upp väskan på min egen säng, i mitt eget rum, hojtar något om kvällsrutin och andas in ett djupt andetag. Av kärlek, högljudda röster och lite lagom röra.

Hemma. I det vackraste huset i världen. Med de vackraste.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s