Oväntat

”Hejdå mamma! Älskar dig! Hejdå! Hej!” hojtar Mathilda. Hon viftar frenetiskt med ena handen, medan hon och skolväskan tillsammans liksom slingrar sig ut genom bildörren. Jag vinkar tillbaka och tecknar ”älskar dig” genom bilfönstret. Jag har en obestämd känsla av att något är annorlunda. Fel. Så kommer jag på det:

I alla år har Mathilda sagt exakt samma sak när jag lämnar henne på morgonen:

”Hejdå mamma! Älskar dig!  Ha en bra dag!”

Med samma tonfall, och samma gester. Och jag, jag har förväntats svara med färdiga ord, också de förutbestämda:

”Älskar dig, hjärtat! Ha en bra dag!”

Men inte idag? Jag ser efter henne igen och upptäcker att hon står stilla utanför skolporten, som tydligen är låst. Snabbt bromsar jag in bilen och vinkar för att fånga hennes uppmärksamhet, det här kan bli besvärligt.

”Knacka!” tecknar jag åt henne. Mathilda bara vinkar tillbaka. Nästan lite irriterat. Tydligen förväntas jag åka nu, inte lösa problem med låsta portar. Jag är osäker på om jag läste henne rätt, eller om hon bara inte kom på att jag hade kunnat hjälpa henne. Det är svårt att veta ibland.

För säkerhets skull vänder jag bilen borta vid stora parkeringen och cirkulerar tillbaka efter några minuter. Inget barn står vid dörren. Jag åker hemåt, både lättad och förvånad.

De gula löven ligger i en enda, lång matta vid vägkanten. Häromdagen pratade vi om hur spännande det är med höstlöven som virvlar, och om att löven låter oss se vinden, som annars för det mesta är osynlig. Precis som Mathildas upprepningar låter mig se hennes osynliga känslor. Hur mycket energi det kostar henne att hålla ihop verkligheten när detaljerna ändras. Dagsformen, bedömd utifrån rutinbundenhet.

Jag tänker på hur det var i början. Att vi skulle säga samma ord. Åka samma väg. Göra allt i samma ordning, och hur uppriven hon blev när minsta sak ändrades. Ytterst motvilligt inrättade jag hela våra liv efter denna förutsägbarhet. För att priset för förändringar var för högt att betala.

Jag minns att jag avskydde det. Jag har aldrig varit bra på samma lika. Men nu känns det nästan tomt. Som om en era tog slut, helt utan förvarning, utan att jag var beredd. När jag stannar vid ännu en korsning passar jag på att stryka bort en tår från kinden. Den är mest av glädje, över hur långt hon har kommit, hur stor hon har blivit. Men inte enbart.

De halvklädda träden står på rad i varma färger. De påminner mig om det jag redan visste: Inget varar för alltid. Livet är evigt föränderligt.

2 responses to “Oväntat

  1. Så fint att läsa just idag. Idag har nämligen min elvaåring gått till skolan med nya byxor. Inte exakt likadana som de sex par som redan finns i garderoben. Och nya och stela. Hon valde dem själv i affären igår. Jag tog inte ens bort lappen igår när vi kom hem eftersom jag tänkte att hon ändå inte skulle komma att använda dem. Men idag har hon dem alltså på sig. Jag tror att det betyder att det finns en liten, liten energireserv i hennes liv nu för tiden. Två års anpassningar hemma och i skolan börjar äntligen ge effekt!❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s