Det är väldigt spännande att handla med Mathilda.
”Kolla, de här byxorna var väl snygga?”
”Mamma. Varför tittar du på dem? Vi är här för att köpa saker från inköpslistan.”
”Jag bara tyckte de var snygga. Man kan väl kolla på andra saker än de man tänkte köpa!”
”Varför då?”
Ouch.
M som i underbar 
Det är ju mer effektivt att göra som Mathilda men har du förklarat för henne varför du kollar på annat? (Antar att du gör det för att det är lite roligt?)
Min tjej är så liten o vi har precis börjat nöta in att vi ska hålla oss till listan.(av saker som ska göras eller köpas.) Men jag är inte helt bekväm med det där inrutade, inte hon heller, så jag hoppas vi snart kan göra små utsvävningar utan att tappa bort oss.
Jag tror hon mest tycker det är störande. Även om hon förstår att man kan vilja titta på nåt annat så rubbar det hennes inre bild av vad som ska hända.
Hej,
På tal om något helt annat. Jag har ett barn som fungerar i skolan och har kompisar (men är inte särskilt socialt kompetent och skulle nog inte klara sig lika bra utan sin bästis), men bryter ihop fullständigt när hon kommer hem och klarar knappt av någonting på ett friktionsfritt sätt. Hon har jättemånga AST-symptom; utbrott, tvång, rigiditet, regression, noll tolerans för motgångar, verkar ha svårt att tolka tonfall och uttryck/otroligt lättkränkt, hypersensibel när det gäller det mesta, orolig, har svårt med övergångar, inget eget driv, stressad, verkar utbränd, fixar inte att förhålla sig till flera personer samtidigt (utanför skolan), ojämn i vad hon klarar och inte klarar av, jättestarka känsloyttringar… Listan kan bli hur lång som helst, men detta blir nästan bara synliga hemma. Betyder det att hon inte kan ha en AST-diagnos (när det inte märks i skolan)? Överallt när jag läser om det så tar man upp skolan som ett kriterium för att kunna få diagnosen. Och att personen i fråga har jättestora sociala problem ( i skolan kan hon ju leka med andra, men gör det nästan aldrig utanför den). Om man gör en utredning fångar man ju dessutom bara upp ”mätbara” problem/symptom och då missar man ju liksom det där andra. Då hänger den delen bara på föräldraanamnesen och den är ju helt beroende av hur vi som föräldrar lägger fram problemen. Om vi ber om en utredning kommer vi ju för att vi vill ha hjälp med att ta reda på vad som är ”fel” och om de största svårigheterna inte är mätbara så hamnar det ju i vårt knä i alla fall.
Långt inlägg och jag vet inte om jag gör mig begriplig, men vet du hur man gör med sådant här? Hur utreder man och kan det vara en AST-diagnos trots att skolan fungerar (hittills)?
Mvh,
Therese
Att skolan fungerar kan betyda en massa saker. Oftast betyder det att barnet håller ihop sig så mycket hen bara kan, för att sedan falla ihop hemma, detta eftersom ingen gillar att tappa kontrollen, och särskilt inte utanför hemmet. Så långt alldeles vanlig barnpsykologi. Det brukar också betyda att det visst både finns och syns svårigheter i skolan, men att personalen som beskriver barnet inte vet vad de ska titta efter. Så jag hade inte fäst någon större vikt vid det alls i nuläget, utan försökt få en utredning. Helst med en psykolog som har erfarenhet av just flickor och kan vaska fram det hen behöver veta som är specifikt för barn som håller ihop sig.
Åh hehe. Jag som just klarat en storhandling med ADD-barnet genom att gå igenom inköpslistan i förväg och sedan hänvisa till den: ”nej, en bajskorvskudde ska vi inte ha. Det stod inte på inköpslistan. Nej, en chokladkaka ska vi inte ha. Det stod inte på inköpslistan.”
Hon skulle vara perfekt som shopstopper 😊
Haha, ja säkert!
Tack snälla för svar! 💕