Det är inget fel på att vara trött ibland. Eller less.

Min rätt frispråkiga mamma brukar säga att ”den som aldrig har lust att kasta ut sina barn genom ett fönster är antagligen inte normalt funtad”. Det finns en frihet i att låta sig själv vara less. Och trött. Och tycka att det är ett rackarns elände. Utan att vara tvungen att bedöma de känslorna.

Det finns ingen som kräver av oss att vi är lyckliga och förälskade i livet – eller våra barn – för jämnan. Det blir mycket mindre dramatiskt att känna att den här dagen borde tagit slut redan igår, om man inte dessutom tycker att man måste ha dåligt samvete över att känna så.

För det mesta betyder negativa känslor dessutom bara att vi är trötta. När man mer sällan får vila, får sämre nattsömn och har mer vardagsansvar för andra tenderar man att vara trött lite oftare än då man får gott om vila och enbart har sig själv att tänka på.

Min personliga erfarenhet är att när kärleken blir avtrubbad och känslorna negativa är jag helt enkelt för trött. Det är det hela. Det säger inget om hur mycket jag egentligen älskar mina barn, inte heller om min förmåga som mamma. Men det säger något om den press jag befinner mig under, och bristen på återhämtning.Och i såna lägen hjälper det såklart inte att slå på sig själv. Det som hjälper är återhämtning.

Det är inget undantagstillstånd att vara trött i en barnfamilj, utan vardag. Det är heller inget undantag från tingens ordning att vara less, irriterad och önska att livet var lättare. Och det är inte på något sätt oväntat eller farligt att känna så. Det är tvärtom förväntat och helt ok.

Det enda vi vet om livet är att det ändras. Också detta ska gå över.

9 responses to “Det är inget fel på att vara trött ibland. Eller less.

  1. Amen sister
    Det kan behöva höras sägas ibland

  2. Tack, jag är just så där trött nu! Trött på att aldirg få vila!

  3. har delat artikeln på facebook så trötta småbarnsföräldrar i min närkrets kunde ta del av den! Så suveränt formulerat! Borde delas ut på alla BVC
    .

  4. Tack Tina!
    Skrev en lång kommentarer som försvann. Jag har iaf funderar kring varför jag inte kunnat älska och varför min empati minskat för min dotter på snart fem med svårigheter fast utan diagnos. Du ger mig svaret! Jag har tre barn. E som fyller 11 med flera diagnoser och numera på anpassad skola, J som är 8 och normalfungerande och så A.
    Livet är alltid pressat men nu lite mer. De var hemma hela sommaren och jag var ensam med dem i tre veckor då mannen jobbade. Så kom hösten med alla omställningar från ledighet vilket är den mest krävande tidpunkten på året. Under denna period har min man arbetat 50 timmars veckor (pga nytt jobb). Detta sammantaget med att sonen slutat med antidepressiva samt dotter i ständiga låsningar har gjort mig avtrubbad. Det har tom gjort att jag sagt saker som jag inte vill säga, elaka ord. Det har förändrat mig och min vanligtvis långa stubin har varit på tok för kort. Jag hatar mig själv när det blir såhär och när jag faller igenom. Jag tycker alltid att jag ska kämpa hårdare, klara mer, vara stabil och trygg. Inser nu att det jag måste är att vila. En hälsoundersökning visade på att jag är både deprimerad och på gränsen till utbränd. Tyvärr finns det ingen enkel lösning. Barnens svårigheter kvarstår, väldigt lite avlastning finns att tillgå. Ändå skönt att ändra tankesätt och förstå att det är trötthet. Jag älskar dem fortfarande men det grumlas av belastningen och utebliven vila.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s