Skiljelinjen mellan rätt och fel är inte alltid glasklar. Vad gör vi när det enda som verkar fungera är att ljuga eller luras?

Får vi luras eller ljuga för att hjälpa personen med funktionsnedsättning att göra saker som är bra för hen på sikt, men som hen har svårt för att göra av sig själv?

Det korta svaret är: Det beror på.

Vi får alltid använda pedagogiska knep. I ställt för att gå på promenad går vi på pokemon-jakt eller matar fåglarna. Den som inte förstår eller blir motiverad av de långsiktiga vinsterna kan vi motivera genom att skapa begriplighet och använda motiverande handlingar. Detta är att ta hänsyn till att personen kanske inte kan göra saker av samma orsaker som vi.

Vi får förenkla. Utifrån det personen kan greppa får vi förklara förenklat, och därmed kanske inte helt sanningsenligt, att något är viktigt. Dvs vi kan säga att man behöver äta grönsaker för att inte få skörbjugg, trots att det finns vitamintabletter. Om det räcker med den upplysningen är det bra, och grönsaker har fördelar för kroppen, magen och tarmen som vitamintabletterna saknar. Detta är att visa respekt för ett annorlunda sätt att tänka.

Vi får luras snällt, om båda är med på det. Om mitt barn vet att hen får sin medicin blandad i maten, men inte exakt när, då är det ok. Så länge båda är med på det, och om alternativet är sämre, tex om mitt barn får en panikångestattack vid tanken på att dricka saften med medicinen i om hen vet att det är exakt den saften, men inte annars. Då är det att ta hänsyn till barnets lättriggade ångest.

Vi får ljuga när sanningen skadar personen och gör att hen inte kan ha ett bra liv, och när det inte går att lösa på nåt annat sätt. När dementa Gerda frågar efter sin man Axel som varit död i 20 år kan vi inte var femte minut ge henne ett chockartat dödsbud, det vore grymt och poänglöst och gör en allvarlig nedsättning av hennes livskvalitet. I stället svarar vi som till ett litet barn, som inte förstår tidsaspekten eller snart komer att ha glömt det vi sade: ”Han kommer nog snart. Det blir bra.”

Sanningen att säga så lurar vi oss själva hela tiden. Jag, som har ADHD kan använda mentala knep för att ”lura mig själv”. Tex kan jag bestämma att den här eftermiddagen måste jag inte göra nånting av allt jag egentligen måste. Jag ska bara såsa. Och vila. Jag vet att chansen är stor att jag får gjort en viss typ av uppgifter (korta, avgränsade, egentligen inte svåra när jag inte är stressad, och saker jag råkar få syn på hemma som borde blivit gjorda för länge sen), för att det går av bara farten när jag väl inte är stressad längre.

Att säga ”Du måste schemalägga varje eftermiddag och använda en att-göra-lista, du kan inte fortsätta att ljuga för dig själv på det här sättet, annars kan vi inte hjälpa dig planera!”, det är att utgå från att jag funkar på ett NT-sätt.

Att säga att min ytterst välfungerande och väl utprovade strategi ska skrotas, med hänvisning till en som jag redan vet inte funkar på trötta dagar, det vore att effektivt göra mig handlingsförlamad, och sjuk av stress på sikt.

Ja, jag ljuger för mig själv för att funka. Ja, jag är medveten om att jag gör det. Och ja, jag är i min fulla rätt att göra det.

Vi kan inte byta ut fungerande strategier mot icke-fungerande strategier. Vi får i stället jobba med att se till att de strategier personen använder är så effektiva, bra och etiska som möjligt. Och jobba mot verkligt självbestämmande i den takt som det är möjligt, målmedvetet och försiktigt. När det gäller personer vars funktionsförmåga minskar med tiden, som till exempel Gerda, får vi acceptera att vi måste jobba på ett speciellt sätt för att hon ska ha ett bra liv.

Självklart ska vi sträva efter att vara så öppna och ärliga som möjligt. Men ibland är det inte möjligt på grund av situationer som vi inte kan planera annorlunda, och funktionsnedsättningar som gör sanningen för svår att hantera. Så öppna och ärliga som möjligt ska vi vara. Men inte mer än så. För det är inte hänsynsfullt, det är hänsynslöst.

One response to “Skiljelinjen mellan rätt och fel är inte alltid glasklar. Vad gör vi när det enda som verkar fungera är att ljuga eller luras?

  1. ”Ljuger” alla dagar då sanningen är skriven i sten och inte går att rubbas på. Dock kan man få lite flexibilitet genom att inte berätta allt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s