Mathilda står i köksingången och hennes korslagda armar, som liksom går ända bak på ryggen, ser ut att vara det enda som håller ihop henne. Som en mänsklig korsett som hindrar henne från att gå upp i atomer. Jag har ingen aning om vad som är på tok, kan inte ens gissa.
”Mathilda. Du måste använda orden och berätta vad det är som är fel. Du vet att jag är jättedålig på att läsa dina tankar. Du måste prata med mig så jag förstår”, säger jag.
”Jag vet att jag måste prata”, säger Mathilda med stort eftertryck. ”Det är det som jag tycker är så dumt!”
Annonser
Jag håller med Matilda! Om folk bara kunde förstå ändå!
Men visst jag är också en jobbig mamma till en autistisk dotter som INTE kan läsa tankar. Varje gång jag för det på tal tittar min vackra dotter allvarligt på mig och säger med äkta förvåning och medkänsla.
Kan du inte mamma?
Åååååå! Sötis!
Du är grym!!!