Omställningstid

I kön på McDonalds börjar Hannah klaga högljutt:

”Mathilda har haft iPaden i tre timmar idag! Hela tiden i bilen!”

Jag slänger ett ögonkast åt Mathildas håll. Hon är trött, varm och hungrig. Liksom resten av oss.

”Vi pratar om det om en liten stund”, säger jag. Det betyder ungefär ”vi ska inte ha några utbrott i kön på McDonalds”.

När jag hjälper Hannah på toa passar jag på:

”Det finns två orsaker till att Mathilda haft iPaden i tre timmar.”

”Tre och en halv timme!”

”OK. Tre och en halv timme. Mathilda är ganska trött och det blir väldigt bråkigt om hon inte har iPaden. Det gillar inte du heller. Det är det ena. Och så har du sovit nästan hela vägen, faktiskt.”

Jag blinkar lite åt Hannah, men hon är trött och sur och inte mottaglig alls.

”Det har jag inte alls!” säger hon upprört.

”Jo, fast vet du, du somnade till och med om igen efter att du vaknat!” försöker jag.

”Nähä! Det gjorde jag inte!”

”Du sov nästan hela vägen, hjärtat!”

”Nej!”

”Jag förstår att det här är viktigt för dig. Vi kan prata om att du ska ha iPaden när vi kommer ut till bilen igen. Eller också kan du låna min mobil och spela på?”

”Jag vill inte ha din mobil!”

”OK”, säger jag lugnt. ”Jag pratar med Mathilda när vi kommer ut.”

Fem minuter senare sitter vi i bilen.

”Har du spänt fast dig, Hannah?” frågar jag.

”Ja. Får jag låna din mobil?” säger hon.

”OK”, säger jag.

Bara hon får processa sina alternativ ifred kommer hon att inse vad som blir bäst. Utan gnäll. Utan bråk. Utan att  någon av oss tappar ansiktet. Det enda som krävs från min sida är att jag håller tyst i fem minuter.

Omställningstid. En fantastisk sak. För alla människor, stora som små.

Annonser

3 responses to “Omställningstid

  1. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  2. Jättebra! Det har tagit lång tid för mig att fatta att alla reaktioner på oförutsedda, oplanerade händelser inte bara är ”ouppfostran” eller ohyfs.
    Det är för väl att vara har min diplomatiske make med i den här familjen, ibland får han ta över när jag nästan exploderar, och det blir faktiskt inte så att barnen spelar ut oss mot varandra, för när det gäller t.ex. att fråga om en mer ansträngande utflykt så är det mig de frågar eftersom jag alltid säger ja bara jag kan den tiden.
    Häromdagen blev jag sådär trött och stressad att jag kände att säger någon ett ord till så nitar jag nån! 😦 det är nog så som våra ungar känner sig innan ett utbrott i kön på Mackedonken. 😮

    • Jamen eller hur! Jag tnker också på det, vad jobbigt det måste vara att få den där känslan mycket oftare än jag som vuxen, och dessutom ha mycket svårare att hantera den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s