Diagnosen ger tillåtelse att värna sina gränser

Filosoferar om generationen som växer upp med NP-diagnoser och tänker att det nog är en skyddande faktor mot psykisk ohälsa, att tidigt lära känna sig själv och förstå hur man funkar.

Jag vet många vuxna som först efter diagnos klarar av att värna sin ork och sina gränser. För när alla andra klarar vardagliga göromål som om de vore självklara, när man får ‘tips’ som låter lika omöjliga att utföra som avancerad akrobatik, då är det väldigt svårt att dra slutsatsen att man inte bara inbillar sig, eller är lat, eller i alla fall borde skärpa sig.

Men med diagnosen kommer förklaringar. Plötsligt kan man börja förstå vad det är som kostar så förfärligt med energi, varför man verkar gå på en helt annan energitaxa än resten av världen. De svårigheter man upplevt hela livet men inte haft ord för, de blir något man kan och vågar ta på allvar.

Plötsligt säger man nej, jag tycker inte om kramar, nej, jag vill inte gå på stan, nej tack, jag vill inte ha någon present… (Det är då omgivningen brukar säga saker som ”Nu när hen fått diagnos så skyller hen på det”. I själva verket brukar det snarare handla om att personen slutat låtsas vara normal ända intill självutplånande.)

Så jag tror, och hoppas, att tidiga utredningar och tidiga diagnoser inom NP-fältet är skyddande, för barnets ork och självkänsla. Att de där orden ger en karta till att förstå sig själv, som man är, och våga stå upp för den man är. Att dra i handbromsen innan dagens energipott är slut, och hitta sätt att ladda i vardagen.

9 responses to “Diagnosen ger tillåtelse att värna sina gränser

  1. Det finns ett annat sätt också. Låt folk vara som de är och lyssna på vad barnen säger. Visst vet de ändå om det, djupt inom sig, vad de behöver? Folk är ju så olika ändå, även inom spektrat, tänker jag.

    • Problemet är att det inte funkar. Folk får inte ”vara som de är” när de är distinkt annorlunda. Inte av ovilja på något sätt, utan för att andra inte förstår personens annorlundaskap, och personen själv drar slutsatsen att hen bara misslyckas med att vara som andra.

  2. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  3. Hej Tina! TACK!!!! Jag har vid flertalet tillfällen under hela mitt liv och än idag haft svårt för att sätta ord på min trötthet och varför jag inte orkar med saker ”som alla andra gör”

    Som vuxendiagnostiserad (40 år, ADHD) önskar jag så innerligt att någon hade förstått tidigare vad det var som gjorde att jag inte ”var som alla andra”

    Det hade besparat mig så oerhört mycket brist på självkänsla och känslan av att aldrig ”duga” i andras och i mina egna ögon. Jag har alltid kännt mig lat och varit så intensiv att mina relationer både med kompisar och pojkvänner sällan varat någon längre tid.

    Mobbingen under 1-6 klass i grundskolan och även som vuxen är något jag nu inser beror på min gränslöshet och oförmåga att läsa av det sociala ”koderna” i interaktionen med andra människor.

    Idag har jag en förklaring till varför jag agerade/agerar som jag gjorde/gör i vissa situationer och med min medicinering är jag lugnare och mer balanserad. Min väninna sedan snart 35 år sa när hon första gången träffade mig som medicinerad. – Det känns som om du har landat! Och det är något jag själv oxå känner väldigt starkt.

    Din blogg ger mig mycket! Tack för att du sätter ord på det jag känner och gör att jag känner mig mindre som ett ”ufo” för varje dag som går. (Ledsen för ett långt inlägg)

    Kram 😘

  4. Pingback: M som i underbar. | Mormonlady & Friends

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s