Mammakramen

Bröllopsmottagning. Mathilda har haft väldigt roligt. I flera timmar har hon trivts som fisken i vattnet, men så plötsligt börjar hon beklaga sig över ljudnivån. Det är för högt. Varför måste det vara så mycket folk? Varför kan de inte vara tysta?

Så jag gör som jag brukar, börjar förvarna folk om att vi kanske måste åka snart.

”Mathilda börjar bli väldigt trött”, säger jag till min bror. Den där brorsan som nästan kan läsa mina tankar.

”Så du tänkte att ni skulle åka innan nån annan faktiskt märker att det är nåt med Mathilda?” svarar han med ett snett leende. Grava underdrifter är vår specialitet. Och ja. Precis så.

Oväntat nog är det lillasyster som bryter ihop av nyheten att vi ska åka. Hon lyckas inte helt lugna sig, och fortfarande när vi sätter oss i bilen snyftar hon och vill inte ha någon hjälp. Eller, det är klart att hon vill. Men hon är samtidigt jättearg, på mig, på oss allihop. Stora, vilda, motstridiga känslor i en så liten kropp. Klart det blir svårt.

”Jag kan inte krama dig när jag kör bil”, säger jag. ”Men om jag lägger min sjal här runt dina axlar, då är det lite som en mammakram. Vill du?”

Lillasyster nickar genom tårarna. Jag sveper in henne i den handstickade sjalen. När jag lagt in väskorna i bakluckan och kommer fram igen säger hon glatt:

”Det funkade med sjalen.”

Inom ett par minuter sover hon djupt. Ibland behöver hon bara lite hjälp på traven.

Annonser

2 responses to “Mammakramen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s