Förnyad respekt

Mitt inne på mataffären, dit Mathilda så gärna ville följa med, måste jag stanna upp och lugna henne. Hon är klängig, sådär som hon blir ibland. Ingen får gå längre än 50 cm bort. Hon gråter inte, men hon pratar högt, med gnällig och entonig röst, om att vi inte får gå ifrån henne. Det är för övrigt ingen som är på väg ifrån henne, jag ville bara titta på reakorgen med kläder som vi står vid från andra sidan, medan lillasyster ville stå kvar på den här sidan.

”Mathilda. Det är ingen som kommer att försvinna. Vi är precis här bredvid dig. Lugna dig nu!” säger jag.

Det funkar inte alls. Jag får inte gå till den andra sidan av de låga varukorgarna, trots att hon kan se mig över dem.

”Stumpan. Vi måste kunna vara längre än en meter från dig, vi kan inte båda två gå alldeles intill dig, det går bara inte. Titta här. Jag går hit. Du står där. Du ser mig, eller hur?”

Samtidigt som jag gör mitt bästa för att lugna Mathilda, inte så mycket med orden som med mitt eget lugn, finns det en del av min hjärna som förstrött ser den här mamman och hennes oroliga barn utifrån, så som de andra kunderna måste se oss. Och en vanlig dag i vårt vanliga liv verkar plötsligt rätt ansträngande. Det är inte konstigt att man är trött ibland.

”Lämna mig inte, mamma! Lämna mig inte! Varför måste alla försvinna?”

Jag byter strategi. Utan att tänka på det ställer jag mig på huk, lite snett framför Mathilda.

”Men Mathilda, vad är det som är fel? Jag förstår inte. Vi är ju här alla tre, du, jag, Hannah. Ingen ska lämna någon. Du ser var vi är, hela tiden. Vad är problemet?”

Mathilda blir tyst för ett ögonblick, sådär som hon blir när det är mycket som måste processas. Så säger hon tyst:

”Det är väldigt mycket som händer här.”

Och jag förstår att jag återigen tänkt helt fel. Fast jag känner det här barnet utan och innan, fast jag föreläser och utbildar om just precis det här , så tänkte jag inte ”Mathilda är stressad för att det är för många intryck!”. Jag tänkte ”Mathilda krånglar, vad jobbigt, måste hon alltid vara så dramatisk!”. För jag är också trött, och stressad, och tja, jag bara körde på. Jag stannade aldrig upp och frågade mig själv vad som var det egentliga problemet.

Det är verkligen inte mycket folk här. Hyllan vi går vid är helt tom sånär som på oss, det är så att säga en grundförutsättning för att vi ska kunna handla tillsammans. Men jag förstår vad hon menar och jag får en förnyad respekt för detta med intryckskänslighet, perceptionsstörningar, och att ha svårt att bedöma komplicerade sammanhang.

Det är såklart svårt för Mathilda att skapa en helhet av rummet, när det finns så många saker att titta på, lampor som flimrar, och fläktar som brummar. För Mathilda ser allt i detaljer, och sinnesintrycken överfaller henne. Och såklart tycker hon att det är mycket som händer när andra, okända kunder, går runt och plockar med varorna, med sina varukorgar och kundvagnar, och småpratar sådär som man gör.

Att hon tror att hon inte kommer att kunna se mig bara jag går några steg bort är fullständigt logiskt. För även om Mathilda inte är bra på att bedöma avsikter — som att se vart jag är på väg, fast man egentligen inte kan se sånt utan det handlar om en bedömning av troliga scenarion, en osynlig riktning som vi måste ha goda förmågor för att se för vårt inre öga — och även om hon inte är bra på att bedöma konsekvenser — vad olika saker kommer att leda till, och hur framtiden kommer att bli —  så kanske hon inte kommer att kunna upptäcka mig när jag inte är nära, nära. Så nära att hon kan känna min kroppsvärme, ta in min doft och höra min röst. Så nära att jag helt enkelt blir det starkaste intrycket.

Det kan vara så att hennes rädsla återspeglar exakt vad som skulle hända om jag bara gick några steg bort. Och kanske har det redan hänt flera gånger här, på den dryga halvtimme vi tillbringat i affären?

”Jag förstår”, säger jag. ”Jag lämnar dig inte. Kom.”

Hade jag tänkt efter hade jag levande och grundligt kunna beskriva exakt vad som sker med förmågan att hålla sig lugn när barn som Mathilda är i en butik eller någon annan okänd miljö. Det här är liksom vad jag lever på, att föreläsa och undervisa, och jag minns skratten häromdagen när jag illustrerade inflexibilitet, svårigheten att byta till någon annans riktning, med en enmanssketch på scenen av en atlantångare med gigantisk vändradie. Det finns ett skäl till att jag föredrar lokaler med gott om plats.

Men så här lätt är det att misstolka andra människor. Att hamna alldeles fel, bara för att vi inte tänker på vad det är personen upplever som gör hen upprörd. Vi stretar så lätt emot bara för att den andra personen började streta, som en magreaktion, utan eftertanke.

Barn som krånglar. Barn som bråkar. Fast hellre: Barn som har svårt att navigera i intryckstäta miljöer. Barn som kanske inte alls ser var mamma är, när det finns så många andra saker som händer, saker hon inte kan välja bort att ta in. Barn vars mamma helt enkelt försvinner i alla andra intryck, lika effektivt som om hon rundat ett hörn eller lekt kurragömma.

Mathilda går tätt efter mig. Vi stannar och tittar på några kläder till Hannah, som snart fyller år. Jag skojar lite, busar. Får henne att fokusera på något annat. Efter en stund frågar jag om hon kan gå med en tröja till Hannah och be henne prova den.

”Titta, Hannah är precis där!” pekar jag.

Mathilda har haft koll på det, hon vet var Hannah är. Och under över alla under, hon går iväg. Sedan skickar jag henne mellan oss, så länge som hon orkar. Jag tror hon tycker det är rätt roligt. Och inte alls så svårt som hon föreställde sig. Eller kanske snarare, inte alls så svårt som när hon nyss var överväldigad, stressad och rädd. För så här är det med våra förmågor. När stressen går upp, går förmågan ner. Men när stressen går ner, går förmågan upp.

2 responses to “Förnyad respekt

  1. Jag var alltid rädd för att komma ifrån mamma när jag var liten för jag kände inte igen henne om jag inte såg hennes ansikte ordentligt. Så om hon var långt borta eller bara vände ryggen till så visste jag inte om det var hon. Jag kände till exempel inte igen hennes jacka eller skor eller något sånt.

    • Tack för din kommentar! Det är en jätteviktig poäng. Just Mathilda känner igen mig, men jag har andra barn som är rädda för just precis det. Men de barnen brukar inte frivilligt följa med och handla; jag tror stressen blir för stor. ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s