Odramatiskt

”Undrar om det är en RS-infektion, det här…?” säger jag i vardagsrummet, när jag hostat klart.

”Vad är det?” undrar barnen.

”Det är den infektionen som Hannah hade när… ”

Jag tvekar lite. ‘När hon nästan dog’, höll jag på att säga. ‘När jag hittade henne blå i sängen. När vi bodde på sjukhuset, igen, när hon inte kunde andas, när syrgasen inte hjälpte.’ Men det säger man inte.

”… när hon var liten och låg på sjukhus”, avslutar jag. Och tar flickebarnets kinder mellan mina händer. De är runda, bulliga, välmående. Nio år sedan. Nio år.

”Jaha”, säger Hannah. Tydligen har hon varit förkyld och bott på sjukhus. Jag tror inte hon sätter det i någon som helst samband med ärren på sin bröstkorg. Utöver en viss rädsla för nålar kan man inte tro att hon någonsin bott på sjukhus. Och det är ju som det ska vara.

Tydligen har jag lyckats att vara tillräckligt odramatisk på utsidan, trots att jag lämnar rummet på en aning darriga ben. Och det beror inte bara på hostan.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s