Resan

”Är det du som tagit upp bröd ur frysen?” frågar min man när vi kommer in i köket för att ordna med frukostbestyren. Han pekar på en limpa som inte låg på bordet igår.

”Nej”, säger jag. ”Det måste vara Samuel. Han börjar bli väldigt stor, du vet.”

Vi tittar på varandra, minns vår lille plutt, ettåringen som pratade konstant och ville veta allt, allt, helst på samma gång som han själv fortsatte bubbla. Nu är han längre än oss båda, och tydligen gör han saker som att ta fram bröd ur frysen när han råkar vara sist i köket för kvällen.

Trots att vi gjort den här resan förut är den lika fantastisk och förfärlig varje gång. Resan mot självständighet. Vuxendom. De flesta föräldrar jag känner uttrycker samma förvåning: Det gick. Ändå. Mot alla odds växte det där lilla fröet upp till någon som i mångt och mycket tar ansvar för sig själv. Trots att hen hade mig till förälder!

För egentligen finns inte så många vuxna. Inte som känner sig sådär jättestora och vuxna. Egentligen är vi alla barn, innerst inne, men med varierande lager av fernissa. Och det där miraklet som det är att någon växer upp och blir färdig inför vuxenlivet, eller i alla fall lika ofärdig som resten av oss, det upphör aldrig att förvåna.

Advertisements

4 responses to “Resan

  1. Åh. Snart nog är väl vi där med. Våra barn är nu 3, snart 2 år och så en liten på 3,5 månad. :p

  2. Precis så. Precis!

  3. skräckblandad förtjusning

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s