Nej, jag tänker inte bära blått.

Den 2 april är FNs internationella världsautismdag, Autism Awareness Day. April är Autism Awareness Month. Och tja, jag är aware. Och nej, jag tänker inte bära blått.

Varför då, kanske du undrar?

Att bära blått kommer från den gigantiska organisationen Autism Speaks, som framför allt annat gjort sig kända för att vara vaccinmotståndare och ha en allmänt sunkig syn på autism och autister som ett stort problem:

”Autism makes me blue”, var det ursprungliga budskapet med att bära blått.

Och nej. Autism gör mig inte ledsen, sorgsen eller blå. Jag är inte ledsen över att den där mannen jag älskar passionerat har en personlighet som delvis går att beskriva som ”aspig”. Jag är inte sorgsen över att mina briljanta och högt älskade barn har sina unika autism-sätt att se på världen, över deras fantastiska funktionsuppsättningar som ständigt utmanar mig att se livet i en hel explosion av färger.

Det händer att jag är trött. På grund av saker som händer kring min specialkryddade familj.

Det händer att jag är irriterad, frustrerad; varför kan hen inte tänka precis som jag?

Det händer att jag känner mig förtvivlad, över att inte nå fram eller inte kunna trösta.

Det händer också att jag känner mig arg, eller glad, eller upprymd, eller ledsen, fascinerad, ångestladdad, förväntansfull, stressad eller på tusen andra sätt. Både över saker som har och som inte har med autism att göra.

Men autism gör mig inte ledsen. Jag tror liksom Temple Grandin att autism är en av mänsklighetens verkliga framgångsfaktorer, och vem är jag att sörja att mänskligheten är bred och varierad? Därför undviker jag att bära blått på autism awareness day, om än inte hela april (så bra koll på vilka färger mina skönaste kläder är i, det har jag inte 😉 ).

Blir jag stött över att andra bär blått? Nej. Jag gissar att de allra flesta människor i Sverige inte har någon aning om vad Autism Speaks är eller har någon som helst relation till dem. Jag tror att de allra flesta som bär blått gör det för att de vill visa engagemang, ha en samtalsingång, visa god vilja, sympati, vänskap och kärlek. Att blått känns fel i min mage gör det inte till en dålig sak i sig. Jag tror på att verka i det lilla, att det finns många sätt att göra skillnad. Så du som vill bära blått: Gör det. Och var stolt över det. Utan att låta mig eller någon annan definiera om blått är bra eller dåligt.

Själv funderar jag över att bära blått alla andra dagar på året. För nåt som verkligen gör mig ledsen, det är alla dagar som autism kommer väldigt, väldigt långt ner på dagordningen bland dem som borde ta hand om personer med autism, men alldeles för ofta skapar system som sparkar på dem i stället.

Dåligt bemötande. Knivar i ryggen på dem som kämpar. Proffs med en så grundläggande brist på kunskap att man inte ens förstår att man inte förstår. Personer med autism och deras närmaste som förväntas skärpa sig, göra som alla andra, och sluta gnälla. Autism non-awareness. Det är sånt som gör mig ledsen.

Annonser

4 responses to “Nej, jag tänker inte bära blått.

  1. Jag är en av de pådrivande personerna med Autismdagen i Finland, och jo även att bära blått. Ja e int heller så impad av AS verksamhet i stort MEN det är ett enkelt sätt att försöka få igång människors tankar, att ha något så enkelt som en färg.
    I Finland har vi dock Keppulikuu (Keppulimånad) hela april, så hela april är för spridande av kunskap kring autismspektrumdiagnoser (med utbildningar, ”autismvänliga” bioföreställningar, lekparker öppna för endast barn i behov av särskilt stöd osv).
    Jag hoppas att vi från nästa år kan frångå det blåa och ha något annat som ”utmärker en deltagare” -antingen då en Keppuli eller så var det tal om någon symbol (i stil med rosa bandet) vars intäktet går till autismföreningar eller andra som arbetar med diagnostiserade barn.

  2. Kanske vi skulle bära blått men samtidigt berätta varför vi bär blått, vi bär blått för att vi hylla våra aspiga nära och kära. Jag är otroligt stolt över min aspisar även om det är jobbigt ibland, men jag ser också behovet att berätta att de är som andra, med känslor som blir lätt tilltufsade ibland därför att omgivningen inte förstår dem.

    • Fast i det här fallet handlar det ju om ett aktivt ställningstagande där poängen är att personen inte vill bära blått och bli förknippad med en organisation som har värderingar och åsikter som inte stämmer överens med dom egna.

      Det handlar om organisationen i sig inte om att uppmärksamma autism.

      Alla får naturligtvis göra precis som dom vill. Jag tänker göra som Tina, låta bli att bära blått. Däremot berättar jag gärna och delar med mig av min erfarenhet och det jag vet. Både den andra april och övriga dagar på året.

  3. Ja, vad bra att detta uppmärksammas!
    För autister är ju detta med ”awareness” och bära blått i sig ett problem. Den som bär blått är ju fri att göra det, men man gör det till skillnad från vad de flesta autister gör, ställer sig bakom och vill bli förknippade med. Här är texter som förklarar varför:
    https://funkisfeministen.wordpress.com/2016/03/23/varfor-nojer-ni-er-med-awareness/
    http://trollhare.com/2014/03/07/varfor-jag-hatar-autism-awareness-och-autism-speaks/
    http://michellesuttonwrites.com/2016/03/29/beaware/
    Varför inte lyfta fram autister (bloggare/författare t.ex.) istället för en blå lampa? 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s