Icke-belönade beteenden aka sånt man gör för sin egen skull

”Kan jag få en godis om jag… klär på mig pyjamasen?” frågar tioåringen. Han har sett den stora påsen med påskgodis i skåpet.

”Nej. Du får sova i sköna kläder om du tar på dig pyjamasen. Man tar inte på sig pyjamas för att få godis, utan för att det är skönare att inte sova i dagkläder.”

”Men snälla!”

”Du kan gärna få en godis vid kvällsmaten”, svarar jag, ”Men den har absolut inget med pyjamasen att göra.”

Nu frågar sig vän av ordning varför jag inte bara kunde säga ja. Jo så här:

Jag är ingen arbetsgivare. Mina barn är inga arbetstagare. Att ta på sig pyjamasen är ingen affärstransaktion, inget lönearbete, utan något tioåringen gör för sin egen skull. Hans trivs bäst i pyjamas på natten.

Så nej, det blir inga belöningar för att han gör vardagen bra för sig själv. Det vore ju enbart kontraproduktivt, nästa gång det inte finns godis hemma, ska han sova i sina vanliga kläder då? I think not.

För den här mamman föredrar att sova på nätterna. Särskilt framför att förklara för autistiska barn med språkproblem varför de ligger och vrider och vänder sig i sängen…

Annonser

11 responses to “Icke-belönade beteenden aka sånt man gör för sin egen skull

  1. Vill dessutom minnas att jag har sett en TED talk där talare sa att pengar är en urusel motivator till arbete också.

  2. Något av det klokaste jag har läst i ämnet barn! ❤

  3. Ja, det är det. Belöning i system är överhuvudtaget en superdålig förstärkare. Många tror att det är effektivt, men det har en massa biverkningar. Jag har också ett svagt minne av att ha läst saker som att folk jobbar sämre när de får betalt, och har tråkigare på jobbet. :O På sikt är det i alla fall så, en värdeminskningseffekt och en glädjeminskningseffekt.

  4. Den här pyttelilla studien är ju väldigt spännande tex: https://www.youtube.com/watch?v=_6wwReKUYmw

  5. Hej, Tina!
    Jag gick in på datorn för att skriva till dig vilken skillad ditt bloggande gör för mig idag!
    Det har just med godis att göra, typ 😉
    Jag har ett ärende i stan idag vilket kommer göra att det fäktas och stormar inom mig av ren energiförlust – vilket är lättare att rida ut med en påse ostbågar under armen, haha!
    Jag tänker på ett inlägg där du skriver något i stil med ”Den som inte har hållt ett autistiskt barn på banan i en mataffär..” Curlande, etc. Det inlägget fick mig att ändra inställning till mig själv i just sånna situatiner.
    Det är fruktansvärt med mataffärer eller bussar, men det är konstigt nog lättare att hålla fokus och impulserna nere om jag har något gott att äta eller exempelvis får köpa nya tyger att sy kläder av.. Som att jag behåller mig själv då, mentalt.
    Din inställning till dina barn ger mig infallsvinkar på hur jag kan vara snäll och bra mot mig själv.

    Tack för det!

  6. Åh, det är så svårt. Vi kör med ett belöningssystem med 4,5 åringen som har dyspraxi och måste nöta uttalslvningar varje dag för att någon gång i en väldigt avlägsen framtid göra sig förstådd utanför den närmaste familjen. Hon får samla klistermärken för att tillslut byta ut dem mot något hon verkligen vill ha. ( just nu jobbar vi av en Elsa-docka) Det är klart att det långsiktigt är för hennes egen skull vi gör övningarna men hon är fyra…och har autism. Jag tar den enkla ( fungerande)vägen och övar mot klistermärke. Sjuåringen tragglar läsning utan klistermärke. Han har ingen diagnos och lär inte få någon för hans svagheter kommer inte ställa till det för honom. Men jag undrar…

    • Alltså, funkar det så funkar det, och det är ju toppen i så fall. 🙂 Men det brukar kunna bli svårt för väldigt många. Ett par, tre veckor brukar kunna gå bra. Men jag vet även exempel på belöningssystem som fungerar utmärkt år efter år för vissa personer. Det beror som allt annat på hur man gör, och vem det gäller.

      (Mathilda gillar att klistra klistermärken… Så ur den synvinkeln har hon alltid gillat belöningssystem. 😉 För hennes del är det omedelbar belöning i sig. Men i längden har det aldrig blivit bra, långsiktiga belöningar har inte varit motiverande alls. Det är länge sedan nu vi fick ge upp på den fronten.)

      • För oss funkar klistermärken bra som symbol för att man faktiskt gjort läxan. De håller också fokus på den långsiktiga belöningen som hon vill ha. Vi övar tid (hur många dagar det är kvar till den stora belöningen) och räknar rutor att fylla med klistermärken. Kanske hade själva läxtragglandet funkat ändå. Men klistermärkena tillför en extra dimension. Och sjuåringen har faktiskt en lapp från fröken man ska kryssa i för varje gång man läst. Den är han väldigt noga med att vi kryssar. instinktivt känns det fel med belöningssystem för sådant som egentligen är till för att gynna barnet men på något vis funkar det här än så länge bra för våra barn. Nea kämpar på med sina logopedövningar fokuserar när vi tar fram klistermärkena men knotar inte över att hon ska ha en belöning för annat som är svårt eller tråkigt. Sjuåringen vill ha sitt kryss för att läsa i läxboken men smygläser Lasse-Maja efter läggningen på ren läsglädje.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s