Beslutet att lämna henne ifred tills hon blir för trött för att fortsätta är enkelt och vardagligt. #lowarousal #autismvardag

Mathilda kastar något i vardagsrummet. Något stort och tungt. Många gånger. Det låter som en stol, men jag går inte in där för att se efter vad det är. Faktum är att jag inte ens reser mig från min fåtölj.

Den arga och ledsna lillasystern sitter redan i mitt knä. Hon vet inte varför Mathilda är arg – det är så att säga en del av själva frustrationen. Det gör inte jag heller. Men jag vet var brorsorna är, på tryggt avstånd i andra änden av huset, så det finns egentligen inget problem. Om man betraktar flygande möbler i ett par minuter som ett problem, då har man nämligen aldrig uppfostrat en utåtagerande, autistisk unge.

Kastandet fortgår dock lite längre än jag tänkt mig. Det händer så sällan nu. Att möbler kastas. Så när jag hör den sjunde eller kanske åttonde rejäla dunsen frågar jag för säkerhets skull det nu lugnare barnet i mitt knä om hon vet vad Mathilda slänger? Det vet hon: en av våra många sittpuffar från IKEA. När en stor familj ska få plats i ett litet vardagsrum är många, vadderade små pallar så nära inredningsbliss den här mamman kan komma. De är billiga och går sällan sönder, inte ens när en arg tolvåring slänger iväg en av dem, igen och igen.

Med andra ord finns inget jag måste göra. Jag kramar på Hannah en stund till i stället, fokuserar på stora lilla lillasyster, som inte känner några andra små storasystrar som kastar pallar. I alla fall inte vad hon vet.

”Ska du inte gå in?” undrar hon.

”Näe”, säger jag. ”Då blir det bara ännu svårare för Mathilda att lugna sig. Hon slutar snart. Och det är ju inget som går sönder.”

Hannah suckar lite. Det är tydligt att hon tycker att jag är orättvis. Hon vet att hon aldrig någonsin skulle komma undan med att kasta möbler. Det hon inte vet, ännu, är att behovet heller aldrig skulle uppstå. Mathilda har sex syskon. Ännu har inget av dem fått för sig att kasta möbler, lite på kul så där. Den enda i familjen som inte alltid klarar av att låta bli är just Mathilda.

Självklart skulle jag kunna gå in i vardagsrummet och titta på den relativa förödelsen (fast jag redan vet genom hörseln att inget utom golvet blir träffat). Men då är risken stor att det förtvivlade barnet därinne hade kastat pallen på något eller – möjligen – någon. Och hade jag sagt till henne på skarpen, då hade hon definitivt gjort det.

TVn står illa till, hör jag. Ifall jag nu hade fått för mig att störa i onödan. Men så länge jag inte går in är den helt ohotad. Dessutom vet jag att utbrottet skulle kunna fortgå i timmar, om jag satte hårt mot hårt. Det vore inte bara oansvarigt, utan ren och skär barnmisshandel. Och numera är Mathilda både lång och stark. Risken är stor att någon av oss skulle bli skadad om jag tog tag i henne. Tack och lov, tänker jag, att vi hunnit träna in bättre sätt innan hon blev så här stor.

Beslutet att lämna henne ifred tills hon blir för trött för att fortsätta och i stället lugnar sig är enkelt, vardagligt, närmast banalt. Det kräver enbart förmågan att stå ut med några minuters ovisshet och oljud. Och mycket riktigt varar utbrottet inte så länge, dunsarna mattas av därute och snart är det tyst igen. Barn som kastar möbler behöver helt enkelt ett annat bemötande än barn som inte gör det.

Advertisements

8 responses to “Beslutet att lämna henne ifred tills hon blir för trött för att fortsätta är enkelt och vardagligt. #lowarousal #autismvardag

  1. Nu kastas det ju inga möbler eller saker här hemma längre men det förekom när vår äldste son var yngre. Dessvärre hade jag då ingen bra strategi att avhjälpa hans beteende. Däremot var hans utbrott oftast väldigt korta. När man själv inte alltid kan hantera sin egen ilska då jag hade en icke diagnostiserad och omedicinerad NPF-diagnos var sannolikheten tyvärr att själva situationen bara förvärrades.

    Att läsa din blogg lär mig nya saker varje gång. Tack för det! Och att du delar med dig av din vardag och dina strategier som onekligen fungerar!

    Tack för ännu ett insiktsfullt blogginlägg!

    Kram ❤

  2. Jag har följt din blogg nu som då men nu har även vår handledare sagt till om din blogg.
    Och oj vad många av dina inlägg som träffar mig rakt!!
    Men vad jag ännu inte förstått är när man drar gränsen för att inte ingripa/ingripa? Och hur man gör när ens barn går till fysiskt angrepp på mig eller någon annan. Har du nå tips på det??

    • Målet är att barnet inte ska hamna i det som kallas meltdown, ett affektutbrott där hen inte kan styra sina handlingar på ett adekvat sätt. Så oavsett hur man ingriper, eller om man gör det, ska det leda till att barnet behåller eller återtar självkontrollen. I min och Bo Hejlskov Elvens bok ”Barn som bråkar” som kom ut i november har vi skrivit mycket om detta.

      Det finns flera sätt att skydda andra närvarande, det mest uppenbara är att flytta på andra än den som har utbrottet, om det gått så långt. De flesta unga som är u ett affektutbrott lugnar sig snabbare om man inte är för nära, eller kanske ens i samma rum. Att gå undan är det mest uppenbara sättet att skydda sig själv, det är inte jättesmart att stå kvar i någons skottlinje så att säga.

      Ett annat alternativ är att ställa sig mellan två barn som slåss. Det brukar räcka för att bryta upp bråket.

      I sista hand kan man använda en teknik som går ut på medrörelser. Man tar tex tag i en arm, men i stället för att hålla fast den följer man med i rörelsen men styr samtidigt undan. Efter några sekunder släpper man taget, och backar. Vid behov upprepar man detta flera gånger.

      Har man att göra med mycket våldsamma personer rekommenderar jag att man går en särskilt kurs i lågaffektiv konflikthantering som heter Studio III. Om man måste ingripa fysiskt är det viktigt att man kan göra det på ett säkert och effektivt sätt, som minimerar affektsvaret.

      • Tack för svaret. Medrörelser låter som det som kunde funka hos oss, mest därför att förföljer mig tills han fått svinga.
        Men jag borde se till och låna er bok.

  3. Tack för din blogg.jag har ingen npf diagnos.
    Där i mot andra psykiatriska diagnoser.
    Men oj vad min mamma hade behövt kunna detta under min uppväxt.för ja när jag blev arg och tex kastade kuddar i väggen så kom min mamma in och blev vansinnig och ni alla kan ju gissa hur mitt rum och min mamma såg ut.för min mamma är sådan att hon aldrig ger sig. Och jag var ett argt barn/tonåring.som inte heller gav mig på något vis
    Oftast lyfte pappa undan mig och föste iväg mamma.

    Det är verkligen min pappas förtjänst att jag idag lever ett relativt normalt liv.

    Och idag har jag minimal kontakt med mina föräldrar.

    Så tack för att du ger dina barn värdens bästa självkontroll och självförtroende.önskar så att fler i tex psykiatrin använde det istället för bältesäng.

  4. Jag har precis läst ut er bok (eller panik-läst-ut pga övertidsvarningar från biblos), och jag har fått ut så himla mycket av den. Hoppas bara att jag kommer ihåg när det verkligen behövs också. Men tack för det. Och tack för det här inlägget. Det ska jag också försöka komma ihåg när det kastas saker i det här hemmet. Inser att jag har hanterat det helt fel hittills. jag har försökt att bemöta det lugnt och mjukt, trots möbel och sängklädeskaos, men jag har aldrig prövat att låta henne röja klart. Det ska jag hädanefter. Så länge det inte finns någon farlighet i det. kram och god natt

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s