Självinsikt

En av sextonåringens kompisar kom förbi. I samma ögonblick som han kom in genom köksdörren fick jag högljutt höra att han hade glömt att ta sin ADHD-medicin i morse före skolan… Och tja, det hade jag ju enkelt kunna gissa. 😉 För på ungefär 30 sekunder hade jag fått veta exakt allt om hans dag, hans liv, hans grannar, hundar, moped, påläggspreferenser och sommarplaner… ungefär. 😉 ❤

I alla fall, jag försökte få upp en honungsburk medan jag hummade med som svar, men locket satt fast och jag blev frustrerad, och troligtvis sade jag väl nåt i stil med "Gaaaaah!" när jag satte ner burken på bordet och gick bort till diskbänken i stället.

"När nåt inte går som JAG vill", bubblade killen på "då blir jag svinarg! Då släpper jag allt och bara sticker därifrån!"

"Det lät som en bra idé", svarade jag.

"Jo, fast min pappa blir arg för han tycker att jag smiter iväg i stället för att lösa problemet", sade han.

Här kände jag att jag var tvungen att säga nåt. Jag gillar inte när vuxna tar sig tolkningsföreträde kring barns försök att bete sig bra. Det är inte OK att de enda förklaringsmodeller de ska bära med sig i livet är kassa idéer som "smiter från problemet" eller "försöker helt enkelt inte tillräckligt". Så jag sade:

"Fast du löser ju det viktigare problemet. Det är bättre att springa iväg och lugna sig än att börja göra sönder saker eller explodera."

"Jag vet det", svarade killen självklart. "Men min pappa, han har inte förstått det."

Sen kom sextonåringen hem och de försvann iväg tillsammans. Och jag stod kvar, häpen över denna självinsikt mitt i bubblet. "Jag vet det. Men min pappa, han har inte förstått."

10 responses to “Självinsikt

  1. Underbart! Ha en trevlig helg!

  2. Ville bara lämna en kommentar och säga att din blogg hjälper mig så mycket. Både ang hur barn med NPF fungerar, hur jag som mamma och vuxen kan tänka och agera och många gånger sitter jag och nickar igenkännande och ler. Ibland blir det tårar men oftast ett brett igenkännande leende.
    Tack!

  3. Å! Jag försökte få min man att läsa detta för efter 7 år gör han FORTFARANDE samma grej med att följa efter mig när jag är arg, ledsen och världen håller på att gå under för någon småsak som jag oftast INSER förmodligen är en småsak men som ändå känns som en enorm katastrof där och då. Han följer efter mig för att ”prata om det” och jag vet att det är ungefär det absolut värsta han kan göra just då. Om han nu påstår att jag har ADHD så kan han väl få lära sig hur han ska göra då, eller? 😉

    • ❤ Oj, det låter hemskt besvärligt! Bättre att prata när man har hunnit lugna sig och fått lite distans.

      • Ja, men då kontrar han med att han fattar att jag behöver få gå undan men han behöver få ta det på en gång, annars mår han dåligt. Det är inte alltid lätt…

      • Äsch, han mår inte alls lika dåligt av att inte få ta det direkt som du gör av att inte få gå undan. Faktiskt. Hade han gjort det hade det varit han som behövde gå undan.

      • Om inte så mår han alldeles säkert inte bättre de gånger jag inte lyckas behärska mig utan får det där utbrottet som liksom ligger och bubblar precis under den där ytan som jag försöker kontrollera. Det blir ju så himla onödigt om bråket ska handla om _bråket_, istället för det som hände från första början, tycker jag. Jag får ge honom lite strategier för att hanterar att jag drar, kanske…

      • Låter som en bra idé! Eller han får skaffa sig lite strategier, med tips och idéer från dig, kanske snarare. 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s