Mathilda gör gnällande ljud. Det kliar på de presumtiva svinkopporna. Jättemycket. Tröttheten drabbar mig som ett klubbslag när jag inser att natten kanske inte kommer att innehålla så väldigt mycket sömn.
Men barnen har inte ätit klart kvällsmaten, och rätt mycket återstår av dagens bestyr. Benen känns tunga. Tårarna bränner bakom ögonlocken.
Så jag gör det som jag gjort så många gånger förut: Drar djupt efter andan och känner efter. Kroppen känns som den ska. Frisk. Ung. Stark. När vårt yngsta barn föddes bodde jag på sjukhus i flera månader; så känslan av en trött och sjuk kropp minns jag alltför väl. Men inte nu. Jag har inte särskilt ont någonstans. Faktum är att känslan av nuet är svindlande i all sin lätthet. I en mikrosekund finns inget jag måste göra, ingen jag måste vara. Det finns bara här och nu. Och här och nu mår jag fint.
Den känslan ska jag vila i, resten av kvällen. Och kanske en del av natten. Tills en väldigt upprörd liten flicka äntligen har somnat. Med lättare steg går jag mot köket igen. Här och nu. Ett ögonblick i taget.
M som i underbar 
Stackars gumman ❤ Har hon inga antihistamintabletter hon kan få till natten, så både hon och du får sova?
Hon fick en antihistamin, men det hjälpte nog tyvärr inte så väldigt. Nu sover hon i alla fall.
Ja, tänk så otroligt mycket man har orkat och orkar för sitt barn.
För det måste man bara.
Ja så är det. Vad är alternativet liksom?
Blir berörd av din text. Kanske för att jag känner igen den där tröttheten och känner igen den där insikten att allt är som det är och att det får vara så. Då mäts tiden upp på ett annat sätt och horisonten kommer närmare.
Ja, så är det. Också detta ska gå över. ❤
Så fint och trösterikt skrivet! Hoppas utslagen snart försvinner!
Det är alltid en stor inspiration att läsa dina texter, det betyder mycket.
Tack!