Tröst, medkänsla eller avledning?

I samband med min och Bo Hejlskov Elvéns bok ”Barn som bråkar” får jag allt oftare frågan:

”Men är det verkligen snällt att avleda ett barn som är upprört? Ska vi inte ta barnets känslor på allvar? Är det inte nyttigt att få känna efter?”

Det korta svaret lyder så här: Vi ska ta barnets behov på allvar. Vi ska ge barnet det stöd hen behöver, oavsett om det innebär att bekräfta en känsla, vänta en stund eller avleda.

För precis som vuxna är barn väldigt olika. Vissa barn känner starkare än andra, smittas lättare av andras känslor och hamnar lättare i affekt. Och för ett sådant barn kan det vara nästan omöjligt att själv ta sig ur en jobbig känsla i stunden. Då kan man behöva avleda, även om det handlar om besvikelse eller sorg, som ju inte är det mest naturliga eller etiska att avleda.

Vi har säkert alla upplevt fenomenet när någon annan tycker mer synd om oss än vi tycker om oss själva. Jag ser ibland vuxna som försöker att vara medkännande, men blir överväldigande för barnet. För ett litet antal barn går gränsen för att bli överväldigad på en knappt märkbar nivå. De kan så att säga hamna i utbrott by tröst. Utbrott by tröst är lika obehagligt för barnet som vilket annat utbrott som helst, och det leder inte till utveckling eller inlärning, tvärtom.

Med de här lättsmittade barnen behöver vi i stället vara väldigt neutrala, både i tonfall, kroppsspråk och ordval. Vi behöver fungera som ett sorts känslomässigt ankare, som håller affekten nere genom vår egen lugna känsla, inte driver den uppåt genom att prata eller trycka på med vår känsla om kring hur jobbigt, ont eller ledsamt något är. Och vi kan behöva hjälpa barnet vidare genom en enkel avledning, som att peka på något intressant, eller genom en aktiv avledning, där vi hjälper barnet till en lugnande aktivitet som vi vet att hen mår bra av och tycker om.

Om det är bra eller ok att avleda är också en fråga om syfte. Om vi avleder för att själv undvika att känna barnets jobbiga känslor är det inte helt ok. Det är helt enkelt inte respektfullt att försöka vifta bort barnets känsla för att vi själva ska må bättre. Om vi avleder för att vi vet att barnet behöver stöd i att ta sig vidare, att det inte räcker med att vara medkännande eller ge barnet lite utrymme och tid, då kommer saken i ett annat ljus. Då handlar det om att hjälpa barnet med något som hen med stor sannolikhet vill ha hjälp med – eller skulle vilja ha hjälp med, om hen inte var så upprörd. Det centrala är alltså barnet själv. Barnets behov. Barnets upplevelse.

Jag ser ingen inneboende motsättning mellan att vara inkännande, att trösta eller att avleda. Lika lite som det finns någon motsättning mellan att sätta på ett plåster eller åka till sjukhuset. Det beror helt enkelt på skadans natur. Ett brutet ben ska vi inte enbart sätta ett plåster på. Ett skrubbat knä behöver oftast ingen sjukhusvård. Men nog blåser vi både på det skrubbade knäet och det brutna benet, och kramar och säger att vi förstår att det gör ont. Och det fantastiska är att det nästan alltid hjälper!

Tanken med att bekräfta känslor är bland annat att förmedla ”jag finns här, jag ser hur du har det, jag bryr mig om dig”. En annan poäng är att genom att känna med någon fungerar vi faktiskt som ett känslomässigt ankare. Det hjälper också nästan alltid. Men ibland är det inte det som ett barn med starka känslor behöver mest. Sådana barn kan vi känna med när det handlar om mindre känslor (i den mån det finns några små känslor 😉 ), men inte när vi märker att barnet blir mer och mer upprört av det vi gör. För om medkännandet driver affekten uppåt är det helt enkelt inte schysst mot barnet.

Annonser

15 responses to “Tröst, medkänsla eller avledning?

  1. Jag har växt upp med bortviftande av typen ”äsch, det går bort tills du gifter dig”. Fattade aldrig varför jag skulle behöva vänta SÅ länge och inte heller varför mamma inte bara kunde säga ”oj, det DÄR måste ha gjort ont”.

  2. Tack!!! Du skriver det som egentligen borde vara självklart men som oftast är något som man tyvärr handlar efter en stereotyp ”mall” eller rent instinktivt. Du fick mig att inse att jag faktiskt handlat rätt i situationer där jag i efterhand haft dåligt samvete för att jag inte har tröstat utan istället avlett situationen för att förhindra att det ballade ut totalt.

    Att sätta ord på något som inte alla ser som naturligt är så oerhört viktigt och speciellt för många barn/vuxna med NPF diagnoser.

    Jag möter dagligen okunskap om både mig och elever och vad som bäst fungerar för de allra flesta.

    Tack för ännu ett bra blogginlägg!

    Kram 💕

  3. Mycket bra skrivet! Igen – du skrev om det här för inte så länge sen också, eller hur? ”Utbrott by snällhet”. 🙂

    Jo, jag har alltid avskytt det där ”tröstandet”. Varför göra så extremt stor affär av allting och göra en mer rädd än man behöver vara? Varför LÄRA en att det är något ”hemskt” som man behöver ”tröstas” för? Så fort folk börjar med det där ”tröst-gnället” börjar det krypa i hela kroppen på mig, om jag inte var stressad innan så BLIR jag det då. När jag var liten gick jag hellre med taggar i fötterna än lät min mamma ta bort dem, för hon var sådär hemskt ”pipig” och jag blev helt enkelt stressad av det. Jag väntade hellre med taggarna hela helgen tills jag kom iväg till förskolan där det fanns en fröken som drog ut taggar på ett effektivt sätt utan onödigt gnäll.

    Och min dotter är likadan, börjar man ”trösta” henne för saker så förstår hon ju med en gång att ”Nu är det något fel, bäst att jag får stora utbrottet innan det blir ännu värre!” Så lite saklighet behövs verkligen. Tack! 🙂

    • Ja just det, utbrott by snällhet. 😀 Jag tänker att det är olika hur väl människor uppfattar vad som är en lagom nivå av medkännande för en viss person. Jag tror vi gör det felet allihop, åt båda hållen, att ta i för mycket eller för lite när vi försöker uttrycka vår sympati. Och då blir det ju fel, för resultatet blir att i stället för att känna sig sedd känner man sig osedd.

      • Ja, mkt sant. 🙂 Sen undrar jag om inte – jo, i mitt fall tror jag att det är att jag så lätt blir smittad av känslan och inte kan hålla isär ”känslan” och ”orsaken”. Om folk är rädda blir jag lätt rädd för DEM – inte för det de är rädda för. Om folk är arga blir jag arg på DEM, inte på det de blir arga FÖR. Och om de verkar ”ledsna” blir jag så klart ledsen jag med, och hur ska man då kunna göra något? Vilket gör att jag måste vara väldigt försiktig innan jag utsätter mig för en ”känsla” sådär utan vidare, för tänk om jag tappar behärskningen fullständigt…?

        Jag var vuxen innan jag förstod att det hängde ihop så för min del, kanske jag skulle kunnat ta det där ”tröstandet” med lite mer förståelse annars! 🙂

      • Vilken bra beskrivning på just det som kallas affektsmitta! Tack! Det här är nog precis det som barn som lätt blir ”övertröstade” upplever. Att den vuxne som ”känner med” i själva verket ger barnet känslor som hen inte kan hantera, det blir obehagligt.

    • Som pedagog på en skola är det varje dag en avvägning om hur jag ska bemöta ett barn som har slagit sig, råkat i bråk m.m. Den är verkligen en balansgång som inte är så lätt alla gånger. Då jag jobbar som Slöjdlärare har jag en hyfsad relation med alla elever ifrån årskurs 3-6. Och jag kan i stort sett alla namnen på dem oxå. En styrka för mig då det kommer till situationer som kräver lite ”fingertoppskänsla”. Där är min egen diagnos både en tillgång och ett hinder. Jag är väldigt lyhörd och känner väldigt lätt av ”sinnesstämningen” men jag har i mellanåt svårt att hålla mitt lugn i och med att vissa beteenden triggar mig oerhört mycket. Men jag blir bättre och bättre för varje gång jag behöver ”ingripa”.

  4. Tack för ytterligare en fin text om barns behov! Du inspirerar mig som förälder!

  5. Pingback: M som i underbar | Pearltrees

  6. Jag tycker att det är en stor skillnad på att trösta och att bli rädd. Min dotter tillhör de som verkar vilja landa i att bli tröstad och då får hon det. Även om andra vuxna tycker att det är en bagatell det hon råkat ut för. Hon har dock aldrig aldrig gråtit på förskolan eller velat bli tröstad där, dvs att man blir inte gnällig av att bli tröstad även för små skador. Så med henne gör jag en stor affär. Med hennes jämnstora kusin, nej. Hon dras med och iväg av tröst, hon blir … Otröstlig, tappar det. Med henne verkar det som att lugn och stadig är det som gäller, som när barnet ska få en spruta. Inte vifta bort, men att vara matter of fact. Du ramlade, det verkar ha gått bra med benet, inget sår och ingen bula. Vill du att jag blåser? Gör det ont? Det är kusinen. Med dottern är det ”oooj du ramlade, jag såg det. Stackars dig, kom så blåser jag ojojoj”. De är liksom helt olika barn och reagerar helt olika.

  7. Återigen ett fantastiskt bra inlägg ! Jag har nu läst det flera gånger för att verkligen få in det du vill säga . Det slår mig att det tyvärr är så mina föräldrar gjorde under hela min uppväxt , överöste mig med medkänsla och annat som jag inte kunde hantera och ville ha…
    Har nu själv en dotter som ofta blir affektsmittad och jag märker verkligen hur viktigt det är att stoppa ” inkännandet” av hennes utbrott i tid och gå över till avledning. Har ganska nyligen upptäckt hur fantastiskt bra och viktig avledning är för henne och dessa strategier har jag lärt mig från din blogg !! Tack för alla kloka och lättillgängliga inlägg 😊

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s