Lågaffektiv utväg

”Mammaaaaaa! Mathilda kastade en bok i huvudet på mig!” gråtskriker åttaåringen. Jag har haft fokus på något annat i bara ett par minuter. Uppenbarligen ett par minuter för mycket.

När jag kommer till vardagsrummet syns inget blod och lillasysters gråt är mest av allt arg. Ingen större skada skedd alltså. Men när jag ska sätta mig vid åttaåringen och titta lite närmare på såret och trösta, då inser jag att jag kommer att blockera Mathildas enda väg ut ur vardagsrummet. För längst in i hörnet av rummet, i den bortersta änden av soffan, sitter Mathilda nu och stirrar argt på oss. Framför henne står min spinnrock. Om jag sätter mig på pallen mittemot åttaåringen – mittemellan två arga barn – kommer Mathilda inte att kunna komma ut ur rummet utan att gå jättenära mig. Och det fungerar inte, det kommer hon inte att kunna göra, inte när hon är så här upprörd.

I en snabb rörelse flyttar jag undan spinnrocken och skjuvar pallen närmare soffan innan jag sätter mig på den. Nu är vägen fri, sikten mellan syskonen blockerad och jag har ryggen helt mot Mathilda. Förhoppningsvis inser hon vad hon behöver göra: Lämna situationen.

”Mathilda kastade en bok på mig!” säger lillasyster igen.

”Ojdå, det var ju inte så bra”, säger jag, ganska neutralt. Mathildas blick bränner mig i nacken och jag skärmar automatiskt av mig från känslostormarna som pågår och fokuserar på lillasyster. ”Vart kom den nånstans?”

Hon pekar på huvudet, och jag lutar mig närmre för att titta. Samtidigt märker jag hur Mathilda smiter förbi bakom mig, ut ur rummet. Bra. Nu kommer jag inte att behöva påminna henne om att hon lugnar sig bäst ifred.

Jag blåser och tröstar. Det syns inga märken. Tydligen var det en mjuk prylkatalog och inte en bok. Vad hände, frågar jag lillasyster.

”Mathilda kastade den på mig på benet. Och då kastade jag den på henne. Och då kastade hon TILLBAKA den…!”

Jaha. Okej. Jag tröstar engagerat lillasyster, kramar och blåser. Jag fnissar inte ens lite, inte förrän senare, när jag lämnat rummet. När jag gör det är dörren till Mathildas rum låst, men det är tyst därinne. Hon håller på att lugna sig, och jag avser inte att slänga ved på brasan genom att prata med henne ens genom dörren.

Varför tillrättavisade jag inte Mathilda, frågar sig nu vän av ordning? Mathilda är tolv år. Hon vet utmärkt väl att det är fel att kasta saker på folk. Hon är redan arg på syrran och besviken på sig själv. Det finns inget att säga som tillför något alls. Inte ens i efterhand, när jag fått komma in i rummet, pratar vi särskilt om det som hände den här gången. Jag bara konstaterar att ojdå, det blev ju inte så bra. Nej, det håller Mathilda med om.

Resten av kvällen tillbringar Mathilda i mitt rum. Jag sitter vid den enda vägen ut, i min fåtölj, och läser. Det gör jag som ett skydd. Mathilda känner sig trygg i att ingen enkelt kommer förbi mig och överraskar henne. Nu får hon vara ifred. Och lugna sig. Och hon slipper bli så arg att hon kastar böcker på folk. Jag slipper reda upp slagsmål. Lillasyster får vara ifred i vardagsrummet. Win – win – win.

10 responses to “Lågaffektiv utväg

  1. Underbart duktig är du och du har koll på vad som är bäst för dina små gryn och dig själv och hela familjen ☺👍

  2. Så klokt. Tänk om fler av oss kunde lära oss att inte anklaga för sådant som den som gjort ”fel” redan vet.

  3. Ojojoj att vara tyst måste jag börja träna på. Har aldrig varit min grej 😉
    Tack för att du delar med dig!
    Kram

  4. Jag har läst din blogg några år nu. Jag har inga barn och kommer antagligen aldrig att försöka få några. Dock har jag märkt att en hel del av de metoder och exempel som du tar upp här fungerar utmärkt att tillämpa på min nuvarande chef och det känns verkligen som att jag behöver alla tips jag kan få för att få den relationen att inte krascha helt. Så stort tack för att du delar med dig av din vardag och för alla förklaringar som gör att jag lättare kan förstå hur andra fungerar!

  5. Hej!

    Idag har vi premiär för vår film om syskonnätverket på Facebook. Dela gärna länken till dem du tror kan vara intresserade! Ha en fin dag! Med vänlig hälsning, Sara, Siblings By Passalen

  6. Pingback: Om varför det inte är så meningsfullt att fråga sig ”beror detta på ADDn eller autismen”? | M som i underbar

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s