Om medstånd och att ta kurvor

Tänker, mitt i migränanfallet, att det är attityden som är kärnan i det lågaffektiva bemötandet. Att tänka ”Hur hjälper jag barnet att…?” i stället för ”Hur får jag hen att…?”

Jag gillar att köra bil. Jag gillar att köra fort. När man kör bil, och kör fort, då vet alla som någonsin kört rally att sättet att tänka räknas. Om jag tänker på innerkurvan, på att följa insidan av svängen, då behåller jag kontrollen över bilen. Om jag tänker på ytterkanten, då är risken ganska stor att jag tappar kontrollen. Det är lätt hänt att jag då får en sorts svindelkänsla, och blir distraherad.

På samma sätt handlar LAB om att hålla fokuset på rätt ställe. På innerkurvan, hur jag kan vara en medståndare, ett stöd som hjälper barnet att klara av de krav som ställs, och inte på ytterkurvan, hur barnet ska fås att göra eller sluta med saker.

Jag gillar också att spela piano, och har gjort det i mer än 30 år. En pianolärare sade en gång: ”Allt du kan tänka kan du spela. Begränsningen sitter inte i fingrarna utan i tanken. Därför är det tanken du måste öva. Du måste höra varje ton innan du kan spela den.”

Det betyder inte att vi kan sitta i soffan och tänka på ett bra bemötande, och så automatiskt tillägna oss färdigheter. Tvärtom kräver det övning. Men i den fysiska verkligheten, i stunden, behöver vi ofta fokusera på att öva just tanken. Tanken att barn uppför sig när de kan. Tanken att vara ett stöd, en medståndare. Tanken att ta ansvar. Tanken att inte störa barnets försök att lugna sig, utan tvärtom uppmuntra och stötta dem. Oavsett om det innebär att spela apa, lugnt säga ”Stopp. Kom.” eller helt enkelt hålla tyst (vilket ofta är ett utmärkt alternativ).

För det är attityden som håller oss kvar på körbanan. Tanken att som vuxen är det mitt jobb att ställa krav på barnet som barnet inte ställer på sig själv, och att hjälpa barnet att säga ja till och klara av de kraven. Idén om att stå tillsammans i stället för i opposition.

”Vi hittar ofta lösningar tillsammans”, sade Mathilda en dag. Jag tror att det var ett av mina stoltaste ögonblick som förälder någonsin.

5 responses to “Om medstånd och att ta kurvor

  1. Härligt! Jag fick en dpdan stoltkänsla när vi va på ett möte på BUP för något år sedan! Vi diskuterade en händelse i hemmet ( dottern va med men satt bakom mig o pilla med mitt hår ) vägrade att prata mer än korta ja och nej, jag sade att jag tror att det kan vara så här bla bla bla och jag kände att min dotter stannade till i sitt pillande för en kort stund. I bilen hem sade hon Nu förstår du mig Mamma . Det va ett så härligt tillfälle som kanske bara vi med barn som är svåra att förstå förstår😘

  2. Så fint, Camilla! ❤

  3. När jag ritar brukar jag ha mantrat ”3-D, 3-D, 3-D”. Om jag bara tecknar som vanligt blir det ofta platt. Men med ”3-D, 3-D” på hjärnan lägger linjerna sig själva rätt den där sista lilla millimetern, så att ett porträtts ögonlock formas över en klotformad ögonglob istället för att se ut som platta öppningar. Vet inte varför det funkar, men det är fascinerande.

  4. Så bra ”betyg” på att det fungerar! Vi är i början av processen men jag märker redan små små framsteg. Jag tränar varje dag! 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s