Sjukt

En vän som har ett människoyrke frågade mig om bemötande. Om vad som är viktigt att tänka på. Jag svarade med några korta tankar. Och avslutade med att man kommer långt med vanlig medmänsklighet. Att helt enkelt bete sig som folk, ta ansvar för det man har betalt för och lyssna mer än man pratar.

”Men brukar du inte bli bemött med hyfs?” frågade vännen, förvånat.

”Jo, jag brukar det”, sade jag. ”Men alla möjliga människor blir bemötta på alla möjliga sätt i NP-svängen.”

Och så tog jag några exempel från NP-familjer jag pratat med under de senaste två veckorna. Barnet som inte får gå tillbaka till skolan för hen har haft två utbrott på fyra år, där ingen skadat sig, och därför anses farlig för de andra eleverna. Varför är lite oklart. Föräldrarna som inte får telefonnummer eller mail till barnets nya avdelning, för att de ”hör av sig för mycket”. Mamman som fick en socanmälan av rektor för att barnet har anpassad studiegång. Lite sånt.

”Men det är ju helt sjukt!” svarade vännen.

Och ja. Det är helt sjukt. Men jag lovar, om jag skulle berätta om alla bottennapp i bemötande från samhällets stödfunktioner jag stöter på på en vecka, då hade ingen trott mig. Det går inte att greppa. Det är för mycket. Och därför skriver jag ibland saker som det här eller det här.

Det är bara att konstatera: Bemötande är en utdöende konst. Även i såna yrken där man tycker att det borde ingå naturligt.

Advertisements

9 responses to “Sjukt

  1. Får hålla med din vän; det är helt sjukt. Ju mer jag läser ju mer inser jag att vi har haft mycket tur hela vägen. Snabb kontakt med BUP och förskola och skola som faktiskt vill hjälpa till.

    Det gör mig dock något oroad inför när vi om ett par år ska byta både kommun och län hur det kommer att bli då. Vi har dock fördel av att jag då kommer att vara socionom med koll på lagarna och att Amiechan är lärare med koll på skola. Mellan oss bör det vara svårt att sätta sig på oss.

  2. Ja, jag har då inga goda erfarenheter av varken BVC, BUP, skola eller samhället i stort. 😔

  3. Det är fint att du står på NP-familjernas sida, men du kanske glömmer att det finns barn som faktiskt kan bli skrämda av ett annat barns utbrott och våldsamheter. Jag känner ett barn med ett lättare motoriskt handikapp. Han kämpade i 3 dagar med sin pärlplatta, och var så stolt när han bar den till läraren. Då kom ett av de bråkiga barnen springande mot honom och skrek till högt så att han blev skrämd, hoppade till och tappade pärlplattan. Jag vill bara uppmärksamma den sidan av saken, Tina. Du brukar ju se bra lösningar. Hur tänker du om det?

    • Jag vet inte riktigt hur du menar att det relaterar till inlägget? Ett ”bråkigt” barn har kanske inte haft ett utbrott vartannat år, eller? 😉

      Som svar på frågan: Om ett barn har svårigheter som gör att andra barn råkar illa ut betyder det enbart att skolan inte ger tillräckligt med stöd till gruppen. Självklart ska alla känna sig trygga på skoltid. Och självklart har alla barn skolplikt i det här landet, även de som är högljudda, explosiva eller stimmiga. Man stänger inte av barn på lösa grunder, det är ett brott mot båda dessa principer i lagen, en typ av diskriminering som på ett grovt sätt går emot skollagen (som dessutom innehåller bestämmelser om avstängning och när och hur det får göras).

      Lika lite som pedagogiska verksamheter får lämna ett gäng dagisbarn ensamma vid en motorväg och hoppas på att de överlever, lika lite får de lägga ansvaret för fungerande skoldagar på barnen. Om barn var lika bra på att ta ansvar som vuxna hade de inte behövt någon pedagogisk verksamhet överhuvudtaget.

      Jag ser ingen inneboende konflikt i scenariot du beskriver, inga två ”sidor”. Jag ser bara två barn som inte har fått stöd i skolvardagen så att den fungerar. Jag hoppas innerligt att inget av barnen blev avstängda från skolan, med tanke på att det i fall som dessa är skolan som har brustit i sitt ansvar.

  4. Jag ser ett problem här. Hur menar du att problemet med integrationen ska lösas fram till dess att skolan kan ta hand om problemen? Vi vet ju alla att skolan inte har tillräckliga resurser. Vi vet alla att man sparat, dragit in etc.

    • Men nog måste det ha varit känt innan incidenten du beskrivit att barnet hade en tendens att hamna i trubbel? Det borde med andra ord aldrig ens ha hänt, för anpassningen skulle redan ha varit klar.

  5. Ja, självklart. Han ska ”punktmarkeras”. Men det fungerar inte. Det är ständiga incidenter. Större och mindre. Den jag beskrev var ju mindre, men nog så ledsam. Jag tänkte bara att den sidan av saken sällan diskuteras.

  6. Precis så är det. Man möts av okunskap och misstro. Hur länge ska man orka….? 😕 På en vecka hinner dessa saker hända…

    https://supermamsen.wordpress.com/2015/12/09/stress-och-press/

    https://supermamsen.wordpress.com/2015/12/14/dubbla-budskap/

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s