Önskelista i fyra delar att ladda ner

Det här med att med bristande minne, motorik och föreställningsförmåga – till exempel om vad mottagaren förväntar sig för sorts svar – fylla i en önskelista eller svara på frågan ”Vad önskar du dig i julklapp?” är inte det enklaste. Idag har jag gjort en lista med fyra olika frågor, finns att ladda ner på M som i Underbars Dropbox som pdf eller som Numbersfil. Varsågoda!

Annonser

6 responses to “Önskelista i fyra delar att ladda ner

  1. När jag försökte öppna pdf:en på mobilen fick jag ett felmeddelande att den inte gick att öppna. Vet inte om det är min mobil som bråkar eller något generellt.

  2. Kommer tyvärr inte åt den… 😦

  3. Nu finns den som jpg också, kanske funkar!

  4. Hej Tina
    Jag kommenterar här, även om det här inte direkt har med inlägget att göra. Vi har en tioåring som vi tänker nog har asperger och vi står i kö för en utredning på BUP. Ändå sedan vi började tänka i de här banorna, för något år sedan (även om vi såklart vetat att hen haft svårigheter innan, men kanske inte tänkt i termer av diagnos) har vi ställt om många saker här hemma. T.ex. lägre krav och mer följsamhet från vår sida, tydliga schema, minimera oförutsedda händelser, öka tiden för allt som får barnet att må bra och läst på och lärt oss en massa. Bland annat har vi börjat tänka och handla mer lågaffektivt i förhållande till barnet. Jag ser tydligt att det ”funkar”, hen mår bättre och det flyter mer friktionsfritt i familjen. Problemet är egentligen jag själv, som förälder. Fast jag ser att mitt barn mår bra, så känns det inte bra i mig. Det känns som om jag är på jobbet (har ett yrke där jag jobbar med människor), som om det inte finns någon förälder-barn-relation utan som om jag är en professionell – jag gör mitt jobb men känslan bottnar inte i mig. Jag gömmer mina känslor för att kunna bemöta mitt barn lågaffektivt och det känns som om det urholkar mig. Jag vet inte om det här är alls begripligt för någon annan? Kanske kommer det också att kännas rätt när det har gått längre tid och det här förhållningssättet har blivit en del av mig (nu känns det mer som en ”metod” som jag använder)? Har du eller någon annan några tankar kring detta? Jag vill gärna ha input, för jag vet inte riktigt hur jag ska komma vidare. Har fastnat lite i detta och i dåligt samvete och skuld över att jag inte mår bra när jag ser att mitt barn mår bra av det här.

    • Hm. Kan du få känslan att bottna i dig på något sätt? Självklart faller det sig mer och mer naturligt med tiden, men det är ju mycket effektivare att faktiskt ändra sina känslor än att inte låtsas om dem, om du förstår hur jag menar, så det är nog en snabbare väg att gå än att vänta på att vänja sig? Jag tänker så här: En väldigt liten bebis som river en i ansiktet börjar man inte skälla på. Man får kanske ont, men de flesta människor blir sannolikt inte ens arga. Varför? För att vi förstår, helt och fullt, att det inte fanns någon avsikt. Att inse att barnet gör så gott hen kan, och alltså inte förmår mer, kan alltså vara en väg till mer sinnesfrid.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s