Diagnoshysteri

Många gånger blir jag road av den omvända diagnoshysteri man ofta möts av som person med egen NPF eller förälder till barn med NPF, neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, eller funktionsskillnader som ju egentligen är ett bättre ord. ”Vi ska inte sätta DIAGNOSER på människor!” eller ”Varför inte lösa problemen i stället?” kan folk utropa. Gärna med många utropstecken efteråt. Som om orsaken att personer utreds för NPF vore att få en diagnos, i stället för att bero på att vardagen havererat gång på gång under livsresan, och det under omständigheter som för andra människor inte är ett problem.

Diagnosen är en bisak för oss som lever i den här världen. Den ändrar egentligen inte vardagen särskilt mycket. Poängen är utredningen, som är en kartläggning av svårigheter och styrkor, ankare och grundstötningar.

Inom NPF är en diagnos ett namn som betyder att man uppfyller en viss rad kriterier. Man har tillräckligt många kryss framför en lista med egenskaper, personlighetsdrag eller vardagssvårigheter. Och visst, diagnosen säger något för den som känner till fältet, men inte så väldigt mycket. Den är ungefär som ett postnummer eller ett gatunamn, visst anger det där ordet en sorts riktning eller position, men det säger inte tillräckligt mycket för att man ska kunna veta nåt särskilt om vem personen är. Hur hen är. Personer med flera NP-egenskaper är nämligen mer olika varandra inbördes än personer utan. Eller med andra ord: Det finns många fler sätt att vara annorlunda än det gör att vara vanlig.

Diagnosen i sig är bara bra till tre saker, egentligen. För den enskilde kan den innebära en möjlighet att få hjälp och stöd, enligt lagar som LSS, eller i situationer där mottagaren förstår att det där ordet betyder ”Jag kan inte. Hjälp mig.”. Den kan göra det lättare att hitta information om olika sätt att fungera på, sätt som är såpass ovanliga och ibland så motsatta mot hur de flesta funkar att det kan vara svårt att förstå dem utan att väldigt specifik kunskap, som kan vara svår att hitta utan diagnosnamnet. Dessutom innebär en NP-diagnos för många, många en upprättelse. Eller som rätt många vuxna jag pratat med uttryckt det: ”För om jag inte hade haft ADHD/autism, då hade jag ju bara varit knäpp, eller lat. Nu finns det en förklaring till varför allt har varit så svårt.”

Annonser

15 responses to “Diagnoshysteri

  1. ”Varför inte lösa problemen i stället?” När någon säger detta tänker jag alltid att javisst men GÖR det då. Lös problemen, se till att samhället blir tillgängligt för alla, kräv att alla ska få det stöd de behöver, arbeta för att ändra attityder så att ingen behöver känna sig dåligt för att de fungerar annorlunda. När de har löst problemen kanske NPF-diagnoser blir överflödiga. Men till dess fyller de en viktig funktion.

    • exakt så! Och de specifika vardagsproblemen, dem behöver man ju oftast bolla med nån som faktiskt fattar hur man funkar. Och inte kommer med exakt de lösningar som funkar för alla andra, fast inte för mig…

    • Håller med. Problemet är att en del vägrar göra saker som fungerar om man inte har en diagnos att slå dem i huvudet med. Utan diagnos är man helikopter mamma/pappa. Med diagnos är man kanske fortfarande det men det är mer möjligt att tvinga dem till handling.

  2. Så sant!! Jag går under utredning nu. Jag har alltid varit den knäppa som inte passar in och inte beter sig som folk förväntar sig. Eller… som folk VILL kanske stämmer bättre. En diagnos och vidare hjälp med hur jag ska klara av vardagen är vad jag hoppas på. Jag orkar inte krascha fler gånger.
    Kram till dig och din goa tös.
    /Bondmoran

  3. Ja, verkligen. När de personlighetsdrag, styrkor och svårigheter som innebär en NPF-diagnos samlas kan det skapa en bild som gör att det är så mycket lättare att inse vad som faktiskt inte är meningsfullt att jobba på och vad som är det. Jag brukar jämföra det med att jag är kort och inte når till mataffärers högre hyllplan. Eftersom jag vet att jag är kort och att det inte beror på att jag är lat eller bara inte försöker tillräckligt så ber jag någon om hjälp att nå eller ställer mig på en pall. Om jag inte vet det kan jag hoppa bäst jag vill för att att nå chipsen högst upp och känna mig konstant misslyckad och inte förstå varför jag blir så genomslut av att handla mat när andra kan gå till gymmet efteråt. NPF-utredningar som leder till diagnoser och förklaringar kan på samma sätt innebära självkännedom som gör att jag börjar jobba med mig själv i stället för att vara min egen fiende. Det är bättre med påminnelser i kalendern än att bli arg på ig själv för att jag aldrig kan lära mig att komma ihåg saker.

  4. Det jag blir mest frustrerad över när det gäller diagnoser är att så fort man fått den och eventuell medicinering så förväntas man fungera ”normalt”. Dessutom är det så oerhört lätt för alla andra utan diagnos (räknar inte in er med anhöriga som har diagnos) att berätta för mig hur jag ”fungerar”.

    Det första de frågade oss när vi kom till BUP nu senaste gången var – Vill ni göra den här utredningen för att få en diagnos!? Nej, svarade både jag och min man. Vi vill veta vad vår son har svårigheter med och hur vi/skolan kan hjälpa honom för att lyckas. Hitta ”nycklarna” så att han kan komma till sin rätt i samhället och slippa misslyckas hela tiden.

    Tack än en gång för ett bra inlägg!

    Kram ❤️

  5. Har du Tina läst eller hört talas om boken vilse i skolan , fick tips av en läkare om den . Har en dotter som just fått diagnosen Autism ( mycket drag åt Asberger men det heter ju inte det längre . Har ju själv misstänkt det länge så det va ju ingen nyhet för mig men nu kanske skolan kan tända till I wish har jag förstått men endå. Hon har ju aldrig visat något i skolan eller de har inte märkt något fast jag har i 6 års tid med jämna mellanrum kommit till skolan och frågat och förklarat att hemma är hon som förbytt. Rasar så fort hon ser mig …. och nu har hon i snitt en eller ibland 2 dagar i veckan vägrat att gå i stort sett hela sep okt nov .

    Detta bävade jag för sedan lång tid tilllbaka men vem lyssnar på en mamma som säkert överdriver eller pappa med för den delen ! Inte ens Bup som jag tragglat med i 6 år men men nu kom jag ju in på bnk på egen remiss och nu hoppas jag det händer grejer i skolan . Jag är tacksam över att hon klarat den så bra men ibland kan jag inte låta bli att tänka om det ändå hade synts på henne att hon har svårigheter…..

    har boken explosiva barn tänkte om den va ungefär samma som vilse i skolan ?
    MVH Camilla

    • Jag har inte läst hela Vilse i skolan, men tror att den är väldigt bra och tillför grejer om just skolperspektivet. Det är den uppfattning jag fått från folk som läst båda. Lycka till!

    • Jag har läst Vilse i skolan och tycker att den är jätte bra! Ett ”motto” som jag tagit fasta på som finns i boken är. ”Barn gör rätt om de kan” det är vår uppgift att ge dem verktygen så att de kan lyckas! ❤️

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s