Stressallergi

Andra mornar är den rufsiga hårmanen en icke-fråga. Fast när man är sen till skolbussen, då måste håret borstas. Hundra tag eller mer. För så gör prinsessor.

I hallen blir hon stående med en arm i jackan och måste inspektera min fleecetröja som hänger på en krok rakt framför henne. Detta är alltså ett barn UTAN diagnos. Suck.

Tur att man har lärt sig avledningar med tiden. När jag säger ”Den tröjan är min” får barnet magiskt fart igen och tar på sig resten av jackan. Inte det mest tippade sättet en la familia, men ungefär vad jag räknat med. Eftersom barnet ifråga definitivt hör på mitt tonfall att det där var inte vad du skulle göra nu, nej. Vilket ju är en tröst, mornar som denna.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s